Det var dags för den andra semifinalen i EM-slutspelet 2012. Vem skulle göra Spanien sällskap i finalen? Den tyska lagmaskinen eller Italien som slog ut England på straffar i kvartsfinalen? Inför matchen hade jag enorma förväntningar på den här matchen och jag trodde det kunde bli en av de mest underhållande matcherna i det här mästerskapet.
Startelvorna:
Tyskland: Neuer – J. Boateng, Hummels, Badstuber, Lahm – T. Kroos, B. Schweinsteiger, Özil, Khedira, Podolski – M. Gomez
Italien: Buffon – Balzaretti, Barzagli, Bonucci, Chiellini – Marchisio, Pirlo, Montolivo, De Rossi – Balotelli, Cassano
Tyskland spåddes som storfavoriter inför mötet men jag var övertygad om att Italien skulle vara effektivare än senast mot England och att en viss Mario Balotelli som vi alla känner till skulle hysa en stor revanschlusta. Ur en Milanistas synvinkel var det kul att både Cassano och Montolivo startade.
Tyskland skulle ta kommandot från början som många hade förutspått. Khedira var nära att näta direkt på hörna men Pirlo rensade bort på mållinjen. Bara några minuter senare var Khedira i farten igen och sprang igenom mittfältet för att sedan fylla på i straffområdet men Buffon avvärjde. Sedan skulle en viss Mr Balotelli kliva in i handlingen i 20e minuten. Pirlo slår en underbar långpass till Chiellini som sedan lägger vidare till Cassano. Cassano vänder bort Hummels som om han aldrig hade gjort något annat i sitt liv. Balotelli smyger upp bakom Badstuber och stöter in Cassanos inlägg. 1-0 till Italien! Italien måste tveklöst ha EMs härligaste anfallspar.
Tyskland var i chock. Lagmaskinen kom inte igenom det kompakta italienska försvaret och då är den enklaste medicinen att ta skott utifrån. Khedira var nära att hänga dit en snygg kasse på halvvolley men Buffon är som många gånger förr med på noterna. Även Mesut Özil hade ett bra skottläge men ett alldeles för tamt avslut.
När man som minst räknar med det så kliver Balotelli återigen in i handlingen. Nyförvärvet till Milan Montolivo ser att det tyska mittförsvaret står och sover och slår en lång svepande passning till en fristående Balotelli. En spelare av hans kaliber gör inga misstag därifrån och han dundar in bollen rakt upp i krysset. Jag tror att många önskar att man själv hade kunnat avsluta så men vi vanliga får nöja oss med att kunna avsluta sådär på FIFA. 2-0 till Italien!
Inför andra halvleken gjorde Tyskland några förändringar som man var tvungna till att göra. En sliten Mario Gomez fick stiga åt sidan för Klose och även Podolski fick sätta sig på bänken för att ge Reus chansen att bli hjälte. Det var allt eller inget nu för tyskarna som absolut inte hade något att spara på.
Tyskarna skulle också lyckas höja tempot i början av andra. Det kändes dock mer och mer som det här var Italiens kväll. Tysklands halvchanser förblev just bara det, halvchanser. Inläggen nickades bort av det stabila försvaret, skott täcktes eller togs hand av Buffon.
Italien skulle få en del chanser att punktera den här tillställningen. Di Natale fick ett friläge från mittplan men han lyckades på något mirakulöst sätt skjuta utanför och även Marchisio hade därefter ett väldigt bra läge men lyckades också skjuta utanför. Tyskarna blev mer och mer frustrerade och uppgivna och när det kändes avgjort uppstod det en handssituation på tilläggstid i Italiens straffområde. Den franske domaren Lannoy blåste för straff och fram steg Mesut Özil. Han hade dock koll på sina nerver och placerade in reduceringen i Buffons vänstra hörn.
Lite kalabalik uppstod de två sista minuterna men italienarna höll emot och när domaren blåste av sträckte jag upp händerna och skrek. Mitt älskade Italien hade ännu en gång tystat alla kritiker. De spelade mer eller mindre ut England och övertygade starkt mot den oslagbara maskinen Tyskland ikväll. Tråkiga Italien har spelat en kreativ och en oerhört rolig fotboll att kolla på detta mästerskap. En kväll som denna är jag riktigt övertygad om att de kan knäppa alla kritiker på näsan efter finalen också.
Dagens bästa: Inför mästerskapet lovade Balotelli att inte fira ett mål innan han hade avgjort EM-finalen. Ikväll bröt han det löftet men vad gör det? Vi fick åtminstone bjudas på hans berömda stenansikte efter ett av målen. Balotelli sade en gång: “Jag gör bara mitt jobb. En brevbärare jublar inte när han levererar brev”. Man kan inget annat än beundra en sådan här grabb och jag önskar honom all lycka i den här världen.
Även Robert Perlskog hade läst på sin läxa och ikväll hade han lärt sig att Montolivo tillhör Milan och inte Fiorentina.
Mario Balotelli, why always you?
Kommentarer är stängda.