Hej! Mitt namn är Orlando och jag ska berätta korta snuttar av mitt snart 35-åriga liv. Snuttar som på ett eller annat sätt är kopplade till laget i våra röd/svarta hjärtan, AC Milan.
Första minnet jag har med Milan är från början av 80-talet i mitt gamla hemland Chile. Jag hade då blivit den nyfikna pojken jag var under hela min uppväxt och börjat ställa frågor om min då avlidne farfar. Min farmor tog då fram en massa bilder på henne, min farfar och min faster som i början på 70- talet hade bott i Italien, närmare bestämt i Milano.
Min farmor som är en extraordinär berättare och expert på att fånga männniskors uppmärksamhet genom att använda ens idéer, intressen och livserfarenheter visade mig då en bild föreställande min farfar på San Siro. Hon berättade då också historier om Derby della Madoninna, om Milan och hur Milan kom och bli min farfars hjärtelag. Jag var fast.
Min farfar är en människa jag inte hade några egna minnen av. Han älskade ett lag inom sporten som dominerade mitt liv……FOTBOLL. Milan blev redan då laget i mitt hjärta. Precis som med farfar så hade jag inga egna minnen av Milan eftersom sportsändningar från Serie A inte fanns i Chile på den tiden, men kärleken till min farfar och kärleken till Milan växte då ihop.
1987 flyttade jag och min familj till Sverige. Ett land som för en 9-årig fotbollstokig kille låg MYCKET närmare Italien och Milan än vad Chile gjorde, ett stort plus. Jag började då följa Milan i tidningar och på Tv (sportspegeln). Jag har massor med tidningsurklipp och bilder sparade från den tiden. Då hette idolerna Daniele Massaro, Marco Van Basten, Ruud Gullit med mera. Vilka tider det var!
Ett minne som verkliget etsats sig fast i mitt minne är Champions League finalen sässongen 93-94 i Athen mot FC Barcelona. Barca var då som nu ett lag som hade
all flyt i världen och spelare som Ramario, Bakero, Laudrup osv.
Alla och jag menar verkligen alla (kändes det som) hade Barcelona som favoriter i denna final. Mest för att Milans mittbacksgeneral och även den bästa mittbacken Franco Baresi saknades i finalen p.g.a. avstängning i den bästa backlinjen som någonsin har funnits genom tiderna (Tassotti, Baresi, Costacourta, Maldini).
De hade så fel! Milan fullständigt dominerade finalen från start till slut och vann med hela 4-0 (Massaro x2, Savicevic och Desally). Glädjen jag kände går inte att beskriva.
Ett annat minne jag har är finalen i Champions League året därefter, men av en helt annan karaktär än finalen året innan mot FC Barcelona. Säsongen 94-95 tog sig Milan återigen till final i Champions League. Denna gången skulle vi möta ett ungt och på pappret orutinerat Ajax med en mycket lovande talang vid namn Patrick Kluivert. För att göra en lång historia kort, så var det just denna Kluivert som avgjorde matchen när han nästan liggandes på mattan fick till en tåpaj. Jag grät tröstlöst i flera timmar efter slutsignalen, men kärleken till de rödsvarta hade blivit ännu större.
6-0 vinsten mot lillebror Inter är också ett minne som jag bär med mig i hjärtat och inte minst Seginhos prestation i den matchen. Killen var verkligen ON FIRE. Det var just han som fick sätta spiken i kistan med sitt 6-0 mål efter en soloräd som avslutades med en vacker tåpaj.
Så många minnen, så mycket glädje men också tårar. Kärleken som en gång i tiden började för att på ett sätt hedra min avlidne farfar, har nu blivit ännu större efter att min son föddes 2006. Han kommer för alltid att stolt bära namnet Niccola Milan. Jag hoppas att han en dag kommer att älska detta lag lika mycket som jag gör.
//Orlando Ramirez Sempre con te !
Kommentarer är stängda.