Ingen spelare är större än laget. Ett mantra som med all rätt repeteras och står stadigt sant oavsett nivån på spelarens prestationer. Vissa har varit nära. Vissa spelare har varit så betydelsefulla och glänst såpass klart att deras prestationer definierat ett lag och en hel epok i klubbens historia. Vi, Milan, vi har haft förmånen att ha några sådana spelare. Giovanni Rivera är antagligen den störste av de alla.
Giovanni, eller Gianni som han kallas, värvades till Milan inför säsongen1960/61 som 17-åring från det lilla provinslaget Alessandria där han från sin position på yttermittfältet gjort 6 av lagets 28 mål i Serie A och visat kvalitéer utöver det vanliga. Välsignad med en fantastisk spelförståelse, ett exceptionellt taktiskt kunnande, ett lysande rörelsemönster med och utan boll samt förmågan att skjuta och passa med enorm precision blev han snabbt den viktigaste kuggen i ett Milan som erövrade världen. Genom hela 60-talet kom han bli ett namn att för alltid skrivas in i fotbollens historieböcker som en av de mest eleganta spelarna under sin tid, och genom alla tider.
Nereo Rocco, tränare och en annan legend i Milans historia var så övertygad när han såg Rivera spela att han betalade närmare 2 miljoner kr för hans underskrift, en rekordsumma på den tiden. Det dröjde inte länge innan Gianni började leverera och tidningarna etablerade smeknamnet han kom att bli känd under.
Bambino d’Oro, guldpojken, hade flyttats in till innermittfältet där han tog dirigentpinnen direkt. Milan slutade tvåa under Riveras första säsong, men under den andra vann de ligan vilket kvalificerade klubben till Europacupen som nu skulle spelas för åttonde gången där två lag från Iberiska halvön fram till dess hade abonnerat på titeln. Real Madrid de första fem och Benfica med Eusebio de följande två. I Europacupfinalen på Wembley stod just Benfica för motståndet.
Wembley var fullpackat med Italienera som antingen gjort resan upp eller var gästarbetare vilka bodde i London. I den 18e minuten tystades de brutalt då just Eusebio gjorde mål för Benfica. Det var här Gianni visade sin storhet. Han tog tag i taktpinnen, började metodiskt bygga upp Milans attack och genom ett fantastiskt anfall kvitterade Altafini. Åtta minuter senare slog Altafini till igen, åter via ett anfall en inspirerande Rivera drivit fram laget med, och Milan fick för första gången lyfta buckla.
Rivera var aldrig en fysisk spelare. Han var inte byggd för det, men genom sin unika och tydligt annorlunda spelstil tog han igen detta, kompenserade med överlägsen intelligens på planen och en kreativitet som helt enkelt var praktfull. För en mittfältare gjorde han otroligt många mål, 164 på sina 658 matcher för Milan, men det var med sina assist han verkligen visade ett genis kapacitet.
Den senare halvan av 1960-talet utvecklades Rivera till ett absolut fenomen. Milan vann Italienska cupen, Serie A, Europacupen, Cupvinnarcupen mot Hamburg och Interkontinentalcupen mot Estudiantes – allt inom två år. Milan var tveklöst världens bästa klubb 1969 och Gianni Rivera var den starkast lysande stjärnan. Därför tilldelades han samma år som första Milanspelare och första Italienare någånsin Ballon d’or. Rivera fortsatte leverera under 1970-talet där Milan vann ytterligare några Italienska cuptitlar och en Cupvinnarcup, den här gången mot Leeds. Men allt som såg så väl ut i klubblaget var inte lika bra i landslaget.
Gianni Riveras tid i landslaget var tyvärr inte en lika given framgångssaga. Visserligen var han alltid uttagen i Azzurris trupp och fick spela, Men Inters Alessandro Mazzola, ännu en av de största inom Italiensk fotboll, han konkurrerade om platsen och hölls något högre av landslagets tränare Ferruccio Valcareggi, vilket utan tvekan har bidragit till den stora rivaliteten mellan Nerazzurri och Rossoneri. Med två så fantastiska spelare på samma position införde landslagets tränare något som kom att kallas staffetta. Det innebar att Mazzola, lite mer fysisk och kontrollerande i stil spelade första halvlek och Rivera, den mer kreativa och elegant silkeslena i passningar fick spela andra halvlek. Men när Italien spelade final mot Pelés Brasilien 1970 valde tränaren att spela Mazzola hela vägen. Rivera fick komma in först när det var några minuter kvar och Brasilien redan ledde med 3-1. Fortfarande idag talas det om tränarens val i den matchen, och om det var vettigt att ställa Rivera åt sidan.
När Rivera drog sig tillbaka 1979 efter tjugo år i den absoluta toppfotbollen med en Scudetto som avslutning hade han fört fram Milan till tre ligatitlar samt tre inhemska och fem internationella cuptitlar. Med landslaget hade hann vunnit ett VM-silver och ett EM-guld. Vissa säger att en sådan förmåga som Gianni visade är något man föds med. Andra att det är resultatet av hårt arbete. Rivera personifierade bägge, flera gånger om. Han var född med en otrolig talang men var medveten om sina svagheter och styrkor, hittade ett sätt att maximalt utnyttja sin kloka förståelse för spelet och leverera sina eleganta passningar.
Gianni Rivera fyller 70 år idag. Vi kan skriva grattis hur många gånger vi vill och det är väl fint men han kommer knappast gå in och läsa det här. Så jag föreslår ett annat sätt att hylla en av de största ikonerna i klubbens historia. Ta en halvtimma och leta upp klipp med honom. Vissa kommer vara svartvita, det får ni tåla. Det magnifika med Gianni är att även om man ser honom i svartvitt så var han så fantastisk att allt känns som en explosion av färger.
Ni kan starta med detta http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=TqcQJgb8_gg
Och, Gianni, från alla oss på Club Milan Svezia, TI AGURO UN FELICE COMPLEANNO!
Kommentarer är stängda.