Milan och Holland, en resumé

Vi fick PSV Eindhoven i play-off till Champions League 2013/14, så låt oss se hur vi ligger till mot holländskt motstånd.

Det är lätt att vara kaxig när man ”råkar” hålla på ett lag med sådan framgång som Milan kan visa. En kommentar man får höra ganska ofta, och vad annat kan man göra än le åt den? Jag tänker då aldrig be om ursäkt för att jag följer Grande Milan och inte Bologna, FC Pfeppferschleischwig eller något League One-lag i England. Jag har all respekt för fans av dessa och alla andra lag, även om jag nu bara hittade på ett. Men när det är dags för turnering då vill jag se Milan möta de bästa, och jag tror inte på det här med ”enkel lottning”.

Vad jag menar är: jag sitter inte och önskar mig en enkel lottning. Måste jag välja, om någon tjatar tillräckligt så att det triggar mig svara, då vill jag hellre ha svårt motstånd än på pappret lätt. Det handlar trots allt om att ta sig till final och vinna med ära. Det är väl lika bra att eliminera de tuffaste lagen själv på vägen än att låta dessa lag få en enkel väg. Och är inte en pokal så mycket mäktigare och mer värderad när stora skalper tagits på vägen? Jag vill slå ut PSV Eindhoven nu, jag vill hamna i ”dödens grupp” i Champions League, och fortsätta vinna mot det ena laget mer favorittippat än det andra! Dessutom är det inte helt fel att några av våra mest minnesvärda matcher har varit mot holländskt motstånd. Det blir alltid bra matcher mot lag från låglandet vid Nordsjöns kust.

Om vi håller oss till Europeiska mästarcupen. Första gången vi stötte på ett holländskt lag ute i Europa var 1969 när vi annihilerade Ajax med 4-1 i finalen. Maldini d.ä. ledde laget uppför trapporna för att lyfta vår andra Europeiska buckla. En ung Cruyff fick titta på.

Året efter åkte vi ut mot Feyenoord i andra omgången, det Feyenoord  som senare gick och vann hela turneringen.

– 1992/93 mötte vi så PSV Eindhoven för första gången, i Champions League gruppspel. Romario spelade i PSV men det hjälpte inte eftersom vi vann bägge matcherna. IFK Göteborg slutade tvåa i gruppen och det historieböckerna nämner nästan direkt om den turneringen är att van Basten som första spelare lyckades göra fyra mål i en och samma Champions League match, mot just IFK.

– 1995 förlorade vi finalen mot Ajax med 1-0, ett lag med en medelålder på strax över 20 år där spelarna från Amsterdams stolthet snabbt spreds över Europa. Detta Ajax hade vi faktiskt även mött i gruppspelet där vi förlorat bägge matcherna med 2-0.

– 2002/03 slog vi ut Ajax i kvartsfinal via 0-0 borta och 3-2 hemma, efter det där galna övertidsmålet av Tomasson. Sedan Inter i semi och därefter Shevas mördande, fokuserade blick vid sista straffen mot Juventus i finalen.

– 2003/04 hade vi Ajax i gruppspelet igen och vann med 1-0 i bägge matcherna.

– 2004/05 mötte vi åter PSV Eindhoven, i semifinal. De matcherna, särskilt den andra rankas bland många som de bästa matcherna någonsin i turneringens historia. I första vann vi 2-0 med mål från Sheva och Jon Dahl Tomasson, där man kanske nu skall nämna att dansken värvats från en av PSV’s och Ajax största konkurrenter Feyenoord bara några år tidigare. I andra ställde PSV upp med en otroligt modig, offensiv uppställning och vann 3-1 vilket ändå inte hjälpte.

– Direkt säsongen därpå, 2005/06, lottades vi med PSV Eindhoven i Champions League och två tajta möten i gruppspelet slutade 0-0 på San Siro i Oktober som följdes upp med 1-0 till PSV en månad senare där Milan ändå slutade först med en poängs marginal till holländarna.

– Sist vi mötte ett holländskt lag minns ni alla. 2010/11 hade vi Ajax i samma Champions League grupp där vi spelade 1-1 borta och visserligen förlorade 2-0 hemma men den matcher var i sista omgången och betydelselös eftersom vi redan var klar tvåa utan chans på första plats.

Hur summerar man detta? En tung förlust. 1995 mot Ajax. Tja, ändå inte. Vi var inne i en generationsväxling när Ajax hade en ungdomlig elva på planen som räknas bland de mest talangfulla någonsin. Van Gaal kunde ställa upp med Van der Sar i mål. Reiziger, Blind, Rijkaard (som återvänt hem), bröderna de Boer, Seedorf, Litmanen, Edgar Davids, Finidi George och Overmars, med Kanu och Kluivert som inhoppare. Nästan alla dessa hamnade i storklubbar inom ett par år efter titeln. Fem av de spelarna bar den rödsvarta tröjan under sin karriär. Feyenoord 1970 var exceptionellt. En svensk fick Bragdguldet för det han bidrog med under den turneringen, en av få gånger en enskild fotbollsspelare tilldelats priset.

Annars, så har vi ganska bra facit mot alla dessa flygande holländare. Om jag tycker vi kan vara mäkta stolta över våra prestationer mot lag från orange booms liga så är det lite mer toppar och dalar och ett stort ”varför?” när man tittar på värvningar från Eredivise genom tiderna. Winston Bogarde, Edgar Davids, Patrick Kluivert och Michael Reiziger lär inte direkt få några banderoller upphängda med sitt namn på Curva Sud. Seedorf, van Bommel och Jaap Stams tröjor kanske inte hamnar på Milans museum bland de allra största, men är ändå respekterade, Nigel de Jong och Urby Emanuelson har en bra väg att gå innan de nämns bland de allra största vilka jag inte ens behöver nämna. Ni vet vilka tre de är.

Och, ja just det! Den där ”varför?” bland alla spelare. Jo, det är Klaas-Jan Huntelaar jag tänker på. Varför släppte vi honom?

Det kommer inte bli lätt, även om PSV Eindhoven inte är ett av de första lag som nämns bland storklubbar idag. Men det kommer garanterat bli underhållande och som med alla holländska lag kommer det bli åka av. Har lag från Holland visat något genom alla decennier så är det en total respektlöshet. Detta passar oss. Vi spelar alltid bättre när vi vet att de andra kommer anfalla och inte sitta med nio man i knät på målvakten.

Bring it on!