Målvakter är ett speciellt släkte, det håller säkert alla med om. När allt för många spelare rullar varv i gräset som om de blivit yrkesmördade av inkvisitionen för att den kritade linjen råkar vara för hög och fäller dem, så slänger sig målvakten med armar och huvud före mot dobbar och knän för att hålla bollen ur mål. Väldigt många målvakter är exemplariskt solidariska mot laget, väldigt ofta i det tysta. I jämförelse med utespelare är det inte ofta vi hör om en målvakt som är missnöjd med lönen, vill byta klubb eller gnäller likt en tjurig nioåring som inte får pengar till andra halvan av smurfsamlingen för att han bara får spela en tredjedel av matcherna, och då vet vi att väldigt många målvakter inte får stå i ens en tiondel av säsongens drabbningar. Marco Amelia är ingen dålig målvakt. Han må kanske inte vara landslagsmaterial, inte någon som vi kommer minnas mycket av om tio år, men han skulle säkert kunna ta plats som förstaval i ett 20-tal medel- till större klubbar runt om i Europa och få samma lön som i Milan, eller bättre. Men han sitter plikttroget kvar match efter match som andraval, kanske t o m tredje nu. 35 matcher på tre år har han fått, och då är matcher utanför Serie A och Champions League inräknade.
Italien har genom alla tider producerat fantastiska målvakter. Zoff, Pagliuca, Toldo och Buffon räknas alla som världsmålvakter. Men när man tittar på Milan och målvakter är det förvånansvärt få riktigt tunga (italienska) namn genom alla år sedan klubben bildades. Det är väl egentligen bara ett. Enrico Albertosi gjorde 233 matcher för Milan 1975-80 och stod i mål för Italien i det som kallats århundradets VM-match, då när Brasilien slog Italien i finalen 1970. Skall vi få med fler av samma dignitet måste vi räkna utomitalienska målvakter. Brasilianaren Fabio Cudicini vaktade Milans mål i 183 matcher 1968-72 och var bland annat starkt bidragande till vinsten i Europacupen 1969 och Interkontinentalcupen samma år.
Sedan Hoberlin Hood – burväktare i Milans första match någonsin – till idag har vi annars inte haft någon målvakt att på allvar tävla som förstaval i Italienska landslaget. Snabbspolar vi de tidiga åren, Luigi Barbieri med 103 matcher 1909-17, Luigi Compiani med 220 matcher 1928-36, Mario Zorzan med 176 matcher 1936-42 och Giovanni Rossetti med 180 matcher 1942-49 ligger de alla hög upp på listan med antal matcher i Milan, men de var aktiva under en tid då landslagsfotboll inte riktigt kommit igång runt om i världen. Tittar vi även senare så har vi aldrig haft en given förstamålvakt i landslaget, förutom Albertosi då.
Lorenzo Buffon, kusin till Gianluigi Buffons farfar, gjorde 300 matcher för Milan 1950-60. På 60-talet gjorde Giorgio Ghezzi flest med 144 framträdanden 1960-65. Förutom redan nämnde Cudicini fanns på 70-talet ingen direkt given, det var mest sporadiska besök mellan stolparna av en handfull namn. 80-talet delas mellan Ottorino Piotti med 132 matcher 1981-84 samt Giovanni Galli med 147 starter 1987-90 och även om vi inte heller då hade en given landslagsmålvakt så är det ganska förståeligt med tanke på att Dino Zoff var aktiv och ägde positionen.
1990-talet var något av en soppa. Visserligen stod Sebastiano Rossi i 330 matcher 1991-02, men om man beaktar att han under första halvan av karriären stod framför ett av världshistoriens bästa försvar, under andra halvan fortfarande hade ett av Europas bästa försvar som tog hand om det mesta, och att han under hela sin karriär var ganska opålitlig, i perioder rent ut sagt hopplös och i omgångar fick stå åt sidan för Mario Ielpo, Francesco Antonioli, Massimo Taibi och Valerio Fiori, så var inte heller 1990-talet en era med världsklass på målvaktspositionen.
Första decenniet av 2000-talet tillhör Nelson Dida. Med 302 matcher 2003-10 hade han en längre lysande period, men var trots allt väldigt tveksam i början och i slutet av sin tid i Milan. Och han var inte italienare. Missförstå inte. Milan måste absolut inte ha en italienare i mål. Det är inte poängen här. Frågan som mest nyfiket och inte särskilt kritiskt ställs är varför Milan inte har haft fler målvakter i absolut världsklass, i ett land som antagligen producerat fler lysande målvakter än något annat.
Idag är Christian Abbiati förstavalet. Vi kan väl inte påstå att han heller har varit en målvakt i den absoluta toppen bland portieri, men jag har alltid gillat honom som spelare. Under perioder när vårt försvar varit helt under isen har Christian stått stadigt och reflexräddat oss kvar i matchen eller ända till vinst. Fler gånger än jag ens kan minnas nu. Ibland gör han misstag, det gör alla målvakter, och det är lätt att börja ropa på en ersättare. Men med tanke på hur vårt försvar har agerat allt för ofta de senaste säsongerna klandrar jag honom inte överdrivet. Jag rankar honom definitivt högre än Sebastiano Rossi.
Och det är här vi kommer in på nedräkningen. För tillfället är Rossi med sina 330 starter den målvakt som gjort flest matcher för Milan. Christian Abbiati behöver sex matcher till för att gå om Rossi och bli vår meste spelare på målvaktssidan någonsin. Detta sker antagligen i den fjärde ligamatchen, den mot Napoli hemma. Målvakter får sällan något större utrymme bland samtalsämnen när säsonger nalkas eller summeras. Den här milstolpen bör uppmärksammas och vi kan väl gemensamt försöka hålla koll på när det sker. Låt oss hoppas att han håller nollan ända till dess och hundra matcher till.
Källa: MilaNumbers
Kommentarer är stängda.