Under Silly Season flyger det rykten över nätet om årslöner i samband med spelarövergångar vilka de flesta av oss bara kan drömma om att någonsin få ihop under en livstid. Vi hakar på med egna kommentarer, ser att en spelare vill ha si eller så många miljoner Euro och tycker att det är väl inget att tveka om, att det bara är att köpa.
Personligen tycker jag att det kan bli något overkligt när man sitter i en svensk förort och anser det givet att någon annan skall spendera sina miljoner för att vi skall få se en spelare i Milan-tröjan. Skulle som exempel alla lika fort betala in 50 egna kronor om det var vad som krävdes för att hålla igång Milans officiella hemsida?
Men inget ont i att kommentera spelarövergångar. Vi dras alla med i spekulationerna, på gott och ont. Vad jag däremot tycker oftast saknas är relevant information vad en spelarövergång verkligen kostar klubben. De summor vi ser i bloggar och tidningar när det gäller spelarlön är så gott som alltid nettosummor.
Om vi skulle använda oss av en hypotetisk spelare som exempel. Låt oss kalla honom Hernan Beirut, helt enkelt för att jag gillar Beirut och Hernan var kung under sin tid i Milan. När Hernans agent förhandlar med en klubb så förhandlar han om nettolön, spelarens lön efter skatt. Det är den summan spelaren är intresserad av. Han vill inte behöva bli överraskad eller bry sig hur mycket som försvinner i skatt. Han säkrar även på så sätt sin inkomst utifall skattesatser i landet skulle ändras. Som t.ex. i Frankrike där de skall införa 75% skatt för alla som tjänar mer än 10 miljoner kr/år. Det är ganska naturligt att om du tar anställning på en fabrik i Sverige och skall få 20,000kr innan skatt vilket ger dig 14,000kr i fickan, att du inte blir särskilt glad om skattesatsen plötsligt ökar så att du bara får 12,000kr. Då önskar du väl givetvis att du kunde förhandlat om nettolön med din arbetsgivare redan från början. Därför skriver spelares agenter ett nettoavtal, oftast 2-4 år, för då behöver de inte bry sig vad som sker inom landets skattepolitik, det får klubben sköta själv.
När vi alla spottade och svor för att Zlatan och Silva såldes till PSG förra säsongen, då vi tyckte att visserligen kom det in en hel del pengar till kassan, men att det inte var värt sälja våra bästa spelare för de summorna, så är saken nog ändå mer komplicerad än vad vi här i periferin kan veta. Fotboll är stora pengar och det är politik. Politik inte minst när Berlusconi sitter vid ratten. Klubbar ingår och bryter tysta avtal. Vi vet inte ens hälften av vad som försiggår i kulisserna. Den som tror att dessa stenrika ägare endast gör avtal sinsemellan i samband med spelarövergångar och enbart går på nyttan av en spelare i truppen rent sportsligt, bör nog tänka till en extra gång. Ett av de tydligaste exemplen är Al-Saadi Gaddafi, son till den mer kände Muammar. Saadi som spelade en säsong i Perugia. Visserligen var han Libysk landslagsspelare och inte helt värdelös, men jag vågar lova att om han värvades enbart för sina kvalitéer som fotbollsspelare så skall jag bära en Juventus-tröja en hel vecka, och det för mig är som att bli sänkt med huvudet före i termitstack. Libyen har alltid varit ett land med vilket Italien haft goda relationer, Italien har haft många kontrakt i landet inte minst via de italienska oljejättarna Eni och Agip, och det har till och med spelats en italiensk supercup-final i landet (Juventus vann 2002 mot Parma med 2-1 i Tripoli).
Ett annat exempel på när fotboll inte längre är ren fotboll, är då Manchester City köptes av thailändaren som sedan fick fly. När Svennis fick träna två Thailändska spelare. Inget ont om Thailändsk fotboll men ingen hade hört talas om dessa spelare. Det var väl ganska uppenbart att ägaren Thaksin ville sälja in sitt namn och laget till nya fans, från Chiang Mai till Phuket, när han tog in de spelarna.
När agenter förhandlar om lön för spelare så gäller som sagt nettolön, det som hamnar i fickan. Om vi spekulerar i att vår Hernan Beirut jagas av nästan alla klubbar i Europa och vill ha en årslön på 8 miljoner Euro. Låt oss anta att en storklubb i vardera av följande länder är på jakt efter honom. Vad de måste betala inklusive skatt för att han skall få sin förhandlade lön på 8 miljoner är: England 16 miljoner Tyskland 14,5 miljoner Italien 14 miljoner Frankrike 13 miljoner Spanien 12 miljoner * Holland 11,5 miljoner Turkiet 9,5 miljoner
Det är den förenklade översikten. Då är inte ens sign-on bonus via något skatteparadis med. Och det man ser direkt är att t o m en fransk klubb skulle kunna erbjuda mer än Milan kan direkt till spelaren, men ändå komma billigare undan i slutsumma.
Så varför lockar inte Holland eller Turkiet fler spelare? Varför säljer Holland fler stora än de köper? Ja, det har ju naturligtvis med TV-, sponsor- och andra avtal att göra. Varför lockar inte Tyskland fler stora spelare, de har ju trots allt haft två lag i CL-final nyss? Ja, det har ju med ägarstruktur att göra. Tyska klubbar har den magnifika strukturen att ingen enskild kan äga mer än 49% av klubben, 51% måste ägas av fans, och då kan man inte göra som man vill med den. Man kan inte köpa spelare för miljarder, hamna i jätteskuld och sedan bara sticka, som t.ex. Leeds råkade ut för. Hur kommer det sig att Premier League rycker i var och varannan spelare när de ligger topp skattemässigt? Ja, men har ni sett vad biljettpriset är för en PL-match, eller läst hur många av klubbarna som faktiskt går plus? Man kan få en säsongsbiljett i Italien till priset av två derbymatcher i England.
Varför har Italienska ligan tappat? Jo, men har den verkligen tappat så mycket som vissa vill få det till? Italienska lag är fortfarande att räkna med i CL, Italien är fortfarande att räkna med i VM och EM, och de flesta av de bästa Italienska spelarna spelar fortfarande i Serie A. Vi har dock tappat mot Spanien, som brukade vara något folk såg på Eurosport när målkavalkaden från veckans omgång visades på Måndagar.
År 2005 infördes det som kallas Beckham-lagen i Spanien. Därför är det en stjärna vid summan där uppe. När Real Madrid byggde sitt Galactico och ville köpa Beckham fick man hjälp av staten. En ny skatteregel infördes som gynnade Reals projekt. Man sänkte helt enkelt skatten för utländska fotbollsspelare drastiskt. Icke-spanska spelare betalar en mycket lägre skattesats under fyra års tid. Detta trädde i kraft 2005. Efter dessa fyra år skulle skatten skjuta i höjden för vår Hernan Beirut, då hamnar den där summan för Hernan över det en Italiensk klubb skulle betala med skatten inräknad. Minns ni när Ronaldinho skrev på för Milan? Minns ni att mycket handlade om att han tappat i sitt spel, att det var gnäll om ersättning, att han inte fick lika mycket speltid? Ja, men han blev ju utfryst. Även om Ronaldinho skulle stannat vid den dåvarande lönen skulle det kosta Barca flera miljoner mer eftersom just fyra år hade gått och en helt ny, högre skattesats började verka. Ronaldinho skulle kosta Barca mer än vad det skulle kosta Milan att betala samma lön, där Milan även kunde slänga in en sign-on bonus och möta Ronaldinhos totala lönekrav. För att inte nämna de 21 miljoner Euro Barca fick när de sålde honom i slutet av hans karriär och en viss Messi stod redo. Från det året Spanien införde Beckham-lagen ökade andelen utländska spelare i dess inhemska liga med nära 50%, mot att det i Italien var ingen ökning alls. Tror ni att det bara hade att göra med hur attraktiv i spelstil den ligan plötsligt blev, eller hur mycket lättare det blev för dessa klubbar att erbjuda högre lön?
Real Madrid är ett särskilt kapitel i den Europeiska fotbollsekonomin och politiken. Inget lag i Europa är så sponsrat och gynnat av staten. I korta drag är Real Madrid under utredning.
Real Madrid köpte ett område mark för drygt 400,000 Euro från staden Madrid. När de låg back efter alla sina spektakulära köp, så köpte staden tillbaka samma mark för 23 MILJONER Euro. Men Real fick inte pengarna, istället gick ägandet tillbaka direkt plus att de fick ytterligare mark runt Bernabeu där de får hotell och shoppingcenter byggt som de kan håva in pengar på att hyra ut och annat, och med detta sponsra sina spelarköp. Hängde ni med? Jag köper 4kr i spelmarker från dig, jag spelar bort hela min lön och hamnar i skuld, du köper tillbaka mina 4kr för 230kr, jag säljer tillbaka dessa till dig direkt för 230kr plus att du ger mig hela blackjack bordet gratis och då är min skuld magiskt raderad.
När har vårt Milan fått det så serverat av staden Milano? Hur skall vi kunna konkurrera med en sådan klubb som gör i princip vad den vill på skattebetalares bekostnad? Real, vilka jag använder här som exempel är inte bara ett varumärke i La Liga. Det är Spaniens varumärke, och med det glider de på en räkmacka vårt Milan aldrig kommer i närheten av. Nu har även Italienska regeringen hunnit med att bråka med fotbollsspelare då de kräver 5-10% extra skatt för alla höginkomsttagare, några vill ha det till 20% extra skatt (ni minns att italienska spelare hotade med storstrejk ganska nyligen, eller?) Och i år faller UEFA Financial Fair Play i kraft, när klubbar måste klara sin ekonomi utan en rik Sugar Daddy som pumpar in och räddar. Vi blev sura för några år sedan när Kaká såldes till Real men med den försäljningen hamnade klubben på noll i balansräkningen. Vi blev sura förra året när vi sålde Zlatan och Silva, men med den försäljningen samt att flera halv-pensionerade spelare med skyhöga löner lämnade så slutade vi blöda ekonomiskt. Vi kan sura bäst vi vill och undra varför Berlusconi inte hostar upp några miljoner och skapar ett Galactico i Milano, men det är inte lika billigt och enkelt som att önska över Facebook. Och Milan blåser i alla fall inte de Italienska skattebetalarna för att sju spelare som spelat senaste VM-finalen skall finnas i truppen. Det kan jag lova er hade inte varit särskilt populärt i Italien.
Det stora utropstecknet i listan där uppe, och i Europa, är Turkiet. En liga på gång, minst sagt. När klubbar i England betalar 50% i skatt så betalar klubbar i Turkiet 15%. När Altintop köptes från Real Madrid till Galatasaray för 3,5 miljoner Euro och de erbjöd honom 3 miljoner Euro i årslön, samma som i Real, kunde de spä på Altintops lönekrav genom att ge honom 20,000 Euro per match. Altintop spelade 29 matcher och tjänade bara på detta 580,000 Euro. Varför sålde Real? Jo, Beckham-lagen är på väg att försvinna. Spanien är i djup ekonomisk kris och inte ens Real kommer undan. Jag hörde en hiskelig siffra om att över 60% av alla ungdomar i landet är arbetslösa. Inte ens 11 st CRonaldo kan få de att bli lyckliga.
Hela den här långa artikeln har antagligen varit för mycket siffror och segt att läsa. Om du skrollat ända hit, vad jag vill förmedla är: Nej, vi lockar inte all storspelare som vi en gång gjorde. Nej, vi hänger inte med på bud när det snackas om Bale eller Falcao (och då är skatteparadiset Monaco ett helt eget kapitel). Men det finns en sund tanke bakom. Har ni sett läktarna i Serie A? Det är inte ens fullt i derbymatcher! Är det sunt att försöka bota detta genom att dra på oss skulder i miljardbelopp? Vi har inte ett FA som det i England, som pumpar in miljoner för att hypa den inhemska ligan. Ja, Engelska FA är stenrikt men klubbarna har gått i fällan, blöder och säljer sig till första bästa oljemiljardär. Man Utd är amerikanskt. Man C är Qatariskt. QPR är hälften Indiskt hälften Malaysiskt, Chelsea är halv-Israeliskt, Southampton är Schweiziskt, osv. När dessa tröttnar och lämnar då faller klubbarna lika fort som de steg. Men vi? Vi rider igenom stormen. Och vi är där, i topp i ligan år efter år, och vi är med i Champions League, vi hamnar inte sist i gruppen som Man C. När alla runt oss faller står vi starka kvar. Minns att det var Berlusconi som drog upp oss från Serie B och den värsta krisen i klubbens historia. Vill vi göra som Napoli med Maradona? Köpa världens dyraste spelare, sedan blöda i ett skuldträsk och hamna i Serie C? Vi behöver inte alla dessa stora namn för dyra pengar. Vi gör spelare stora.
För vi är Grande Milan!
Källor: Hurryet Daily News, Taxation and International Migration of Superstars: Evidence from the European Football Market, Upward, WSC.
Kommentarer är stängda.