Zvonko Katic är nu en del av redaktionen och kommer framöver att skriva sina tankar och krönikor här på Milan Sverige. Missa inte hans fina texter. Här berättar han lite:
Jag vet inte hur troende ni är, hur mycket ni tror på Gud, hur ofta ni går till kyrkan, moskén eller buddhistiskt tempel. Jag är inte särskilt religiös själv. Jag går om någon gifter sig, vid dop, eller annat där det handlar om respekt inför andras religiösa övertygelse. Jag föddes katolik av kroatiska föräldrar, här i Sverige. Jag har haft förmånen att skaffa mig vänner från vitt skilda delar av världen. Mina föräldrar uppfostrade mig så, att inte vara nationalistiskt dum i huvudet utan öppen för olika nationaliteter, vilket bara varit till glädje i livet.
Jo, jag är kroat, men bland mina bästa vänner finns Serber, och Bosnien har en särskild plats i mitt hjärta. Makedonci, Crnogorci, Kosovo, big shout out där med. Mellanöstern, Afrikas horn, och låt oss inte glömma det här otroligt vackra landet, Sverige där vi lever, de finns alla i mitt hjärta tack vare vänner. Har jag inte nämnt din del av världen så är den bara sparad till ett senare, särskilt tillfälle.
Det är därför jag inte är religiös på det där sättet när det gäller traditionell religion. Kristendom, Islam, jag orkar inte bry mig. Det är väl du som individ som räknas, oavsett hur eller var du ber?
Nej, här räknar jag dig enbart till den enda religion jag ser. Rossoneri. Här är vi alla lika och med samma passion. Är inte det ganska speciellt? Du kan fasta under ramadan, en annan kan fira påsk och en tredje dansa runt midsommarstången tills turbulensen får den ramla ner som en detonerad byggnad. Men i slutändan är vi ändå så lika eftersom vi är här av samma anledning. Ni är precis som jag. Vi tillhör alla samma religion. AC Milan! Och vår katedral är San Siro.
Jag är äldre än de flesta här. Men jag kommer aldrig tro att jag bara därför är viktigare eller kan mer än andra. Hur kan man mäta kärlek till en klubb? Omöjligt, eller hur? Bara för att jag råkar haft förmånen att följa Milan fler år än du kanske har haft så betyder inte det att din känsla är mindre värda! Det enda jag vill är att vi tillsammans sprider det här makalöst, underbara budskapet som heter AC Milan, och njuter av det tillsamman. Ibland går igenom samma helvete. Jag vet att ni är här av samma anledning som jag, att det är mer än en svartvit randig tröja med en logga, att det är en religion i sig.
Vi tillhör samma religion!
Jag vet inte riktigt vad mer jag skall säga om mig själv. Inte utan att tråka ut er. Men det här kanske kan ge en uppfattning.
Milans bästa spelare någonsin:
Paolo Maldini, och därför är hans ryggtavla tatuerad på min högra överarm.
Bästa minnet:
– När vi krossade Barcelona i Champions Leaguefinalen med 4-0, 1994
– När vi körde över Real Madrid i Europa Cup semifinalen 1989 med 5-0
– 2006, 2-1 mot Roma på San Siro, när Totti varit skadad en lång tid precis inför VM och började värma upp framför Curva Sud, och fick en sådan applåd av våra fans, för att våra fans uppskattar en legend oavsett var han spelar. Jag stod precis bakom mål och precis framför Totti, men det var värmen från våra fans, Tottis leende och uppskattning som satt sig på näthinnan.
– 2013, när vi gjorde Messi osynlig
Bästa Derby della Madonnina:
– Inter spelar hemma, vi vinner 6-0. 11 Maj 2001. Nästa tatuering!
– Champions League 2003, semi-finalerna
– Vi ligger under 2-0, kommer tillbaka och vinner med 3-2, Seedorf skjuter en raket!
Bästa och värsta minnet:
– All skit Sheva fick, mest på internet och fans som inte ens varit i Italien, efter sju makalösa år för oss. När han blev kallad Judas. Och så står jag där på Curva Sud inför en match när ryktet att han skall lämna går. Plötsligt tystnar San Siro, jag står precis bakom Dida, det sprider sig en viskning och alla tittar mot kurvan, upp, bakom mig. Och där står Sheva, mitt bland våra ultras, mellan två fans som vaktar. En kvinna i övre medelåldern slänger sig mot honom och gråter. Hon bara gråter. Jag vet inte om hennes tårar är för att Sheva skall lämna eller för att hon vill tacka honom, men jag vet att där Sheva står, där var han inbjuden för att vi skulle visa att han inte var en Judas, för att visa hur mycket vi alltid kommer uppskatta honom.
Värsta:
– Måste jag ens nämna den CL-finalen?
– När de lät Pirlo lämna för Juve
– Att vi lät Albertini lämna som om han inte betydde något efter all de åren, och att han sedan fick gå till Lazio
– Hela raddan överbetalda en-gång-bra-brassar som fick sjukt mycket lön och så stor del av vår budget. Rivaldo, Ronaldo, Ronaldinho, Robinho.
Skulle vilja se:
Juventus sist, helt sist, utan poängavdrag eller annat straff, bara sist i ligan för att de är värdelösast den säsongen.
Kommentarer är stängda.