Ett svar till Artie

Artie Puka skrev nyligen en intressant krönika där han totalt motiverat frågade ”Vad är det som händer?”

Jag vill inte påstå att jag är den brinnande busken som gav Moses alla svar på berget, men jag har ändå min egen ganska tydliga uppfattning om vad svaret är. För mig är det enkelt. Det finns ingen mentor i Milan.

Vi hade en handfull för någon säsong sedan. Nesta, Seedorf, Gattuso, Inzaghi, säkert även van Bommel. Men så försvann de i princip över en natt, och kvar var ett lag utan en enda given man som alla utan undantag respekterade. Idag har vi en trupp där vissa kämpar för att visa sitt värde, där några har tydliga problem med självförtroendet, och där ett par kaxigt tror de redan skrivit in sig tillräckligt i fotbollens historieböcker och kör på precis som om de tror att bara man inbillar sig att man är bäst, då är man bäst. Att attityd på twitter vinner matcher.

En mentor kan finnas på planen, vid sidlinjen eller i klubbhuset. Berlusconi var mentor en gång i tiden. Och en gång i tiden hade vi i Milan en på alla fronter. Varför tror ni vi var så ruggigt bra? Vi hade Berlusconi i klubbhuset, Sacchi senare Capello på linjen, och Baresi med ett helt följe vice-gudar på planen. Nu är Berlusconi bara gammal, trött, och förvirrad om vad Milan fyller för funktion i hans liv, och han är i ärlighetens namn en sten runt halsen på vår Milan-själ, långt mer än han lyfter oss. Tar vi Tottenhams ägare idag som exempel är det raka motsatsen.

Allegri är säkert duktig när han får coacha lag som förväntas hålla till i mitten av tabellen, men han ser helt vilsen och paralyserad ut när han står vid Milans sidlinjen. Allegri är en typisk, traditionellt överdrivet försiktig italiensk tränare som historien visat sig straffar så ofta. EM-finalen 2000 är ett praktexempel när Italien möter Frankrike i final. Italien regerar, äger, styr matchen. Tar ledningen i 55e minuten genom Delvecchio men börjar då agera försiktigt, som så många Italienska gånger vi sett, och med ett mål i 90e minuten från Wiltord och ett golden goal från Trezeguet så flyger guldet all världens väg. Tyvärr är problemet med Allegri att han agerar försiktigt allt för många gånger även mot lag i botten av tabellen och redan vid avspark.

Om ni fick välja en tränare, vilken som helst att ta över Milan, så har ni säkert era egna val. Mitt just nu skulle vara Borussia Dortmunds Jürgen Klopp. Jag vet att det är en utopi. Men jag nämner honom bara för att beskriva vad jag vill ha i Milan, vad som behövs. Det sämsta vi kan göra efter Allegri är att ta in en annan italienare. För bland alla de tränare italien har att erbjuda idag så kommer det vara en som oroa sig mycket mer för hur han kan misslyckas, än en som verkligen vågar satsa på att lyckas. Klopp är allt det Allegri inte är. En mentor mer än något annat. Klopp är inte nödvändigtvis duktigare på fotboll, men han är modigare och vet hur man leder sina trupper. Allegri är hyperitaliensk i en tid då italiensk fotboll behöver den typen av tränare minst. Han är tvärtemot vad en nyskapande tränare är. Han är inte mycket mer än en kostym med bekymrad panna vid sidlinjen, och det hjälper väldigt tydligt inte oss. Hur han ens hamnade bland de översta namnen på listan efter Leonardo är bortom min förståelse, för vad hade han presterat fram till dess?

Ser vi till spelare har vi verkligen ingen ledargestalt. Det känns som att Balotelli tvingat till sig den rollen på något sätt. Att han tror han kan vara ledare just nu och de andra bara lallar med i detta. Tänker man efter lite. Om Balotelli kom in i det laget vi hade för bara 5-6 år sedan. Han hade inte ens fått nysa utan tillstånd från kungarna i vår rödsvarta tröja. Nu hoppar han runt som en Slinky* på crack och tror han är världsmästare. Istället för att vinna den med respekt från spelarna genom en naturlig gång. Så som det sker när en spelare växer och bara växer med sin status. Med sin aura, sin karisma, sin välförtjänta auktoritet men framförallt sina kontinuerliga kvalitéer på planen, när spelaren vecka ut och vecka in håller en jämnt, hög nivå och lyfter laget med sin spelintelligens och sin ödmjukhet mot både medspelare som motståndare. Då har Balotelli tyvärr agerat precis det motsatta.

Det finns ett utryck inom företagsfilosofi. ”Management by fear”. När man leder ett företag genom att sätta skräck i de anställda så att de skall prestera. McDonald’s, Toys’R’Us styr och Hitlerjugend styrde på det sättet. Motsatsen är en företagsanda där man får folk att älska sin plats i företaget, för det är då de blir som mest kreativa, de stannar längre och de presterar totalt sett mycket bättre. Google och Borussia Dortmund är två exempel på sådana företag. Balotelli är inte det senare, han agerar som det första. Kanske han mognar en dag och lyfter sig en nivå i den här respekten, men just nu får han inte min röst som mentor. Tvärtom.

Det verkar som Milan har otrolig problem just nu, tydligt synbara på planen. Dels har vi problem med det mentala och mentorskap. Kanske, möjligtvis kan Kaká bli den som tar tag i den biten. Har ni sett vilken aura den mannen har? Han kanske inte har lyft kvalitén på själva fotbollen till CL-final nivå, men själen på laget lyfter han utan tvivel. Kanske är det han som via sitt agerande, sin professionalism kan få de andra att börja agera bättre, och framför allt rannsaka sig själva.

Vi verkar ha problem med disciplin i laget. Gattuso, Nesta och några till med insikt i Milan har öppet kritiserat hur klubben som mycket levt på just disciplin och en känsla där Milan är en familj, den säger de har börjat försvinna. Helvete! Om de går ut i tidningar och öppet säger att de är oroade, så lyssnar jag. För de säger detta av oro och kärlek till klubben. Har vi en ägare som tappat orken, en tränare utan pondus och en eller ett par spelare som tror att de ÄR Milan, och som agerar därefter, då är det inte mitt underbara Milan just nu. Ut med dem kan tyckas. Men hellre; fram med en ny mentor, så får vi ordning på detta.

För vi är Grande Milan!

——————————–

Ett P.S

Har ni sett filmen Dansar med vargar? Minns ni inledningen av den? Här har ni den. Ta en titt för detta summerar mycket av mina känslor om Milan just nu. Vi har vilsna befälhavare, paralyserade trupper på många håll, några som visar tendenser att de kan bli vår John Dunbar som bara tar tag i skiten. Montolivo, Poli, och kanske Kaká. Jag tror på Kaká som vår John Dunbar nu, i längden Montolivo.

* En Slinky, ungdomar, är den där j-a fjädern från 80-talet som kunde ”vandra” nerför trappor.