En vecka sedan idag. Söndag morgon, dagen efter Milan-Fiorentina live på San Siro. Bilder från matchen spolas snabbt förbi i huvudet.
Zapatas konstanta hemåtpassningar. Abates obenägenhet att utnyttja sin snabbhet på högerkanten. Balotellis filmningar. Vargas frisparksmål. Allegris vana att alltid vänta tills det i pricip är kört innan han gör några byten. Det enda som stämde var Kakà och De Jongs kämparglöd. Resten gjorde ont att se.
Men så byts bilderna i huvudet ut och det kommer tillbaka till mig, det som kändes i hela staden innan matchen. Kärleken, glädjen, passionen.
Att Italien är ett land där fotboll i princip är samma sak som religion är något som alla hört, men har du inte upplevt det så har du inte heller förstått.
Det känns i hela Milano när det vankas match, hela staden är rödsvart. Överallt ser du folk i rödsvarta matchtröjor, påsar från megastore i varannan hand du går förbi, det viftas med rödsvarta halsdukar och flaggor. Det är magiskt.
Glädjen på vägen till San Siro är obeskrivlig, passionen du känner utanför arenan är fantastisk och den där stöten som börjar i magen och strålar ut i hela kroppen varje gång du hör kurvan sjunga är den underbaraste känslan. Det är kärlek.
De flesta förstår inte och vissa tycker att vi är galna, men kärleken som vi supportrar har till sporten, klubben och spelarna är starkare än något annat.
Vänner, pojkvänner, flickvänner kommer och går men klubben i hjärtat går inte att byta ut. Det är en kärlek bortom all annan.
Dagens match har jag tyvärr inte sett än då jag har jobbat hela dagen, får ta den som godnattsaga och hoppas på en natt utan mardrömmar.
Kommentarer är stängda.