Eminems nya album släpptes för en dryg vecka sedan. Fantastiskt album, mannen är ett musikaliskt geni och en av titlarna fick mig direkt att tänka på Milan. Beautiful pain.
Det är precis vad det är nu. Förutom faktumet att det här ämnet är uttjatat, så är det också smärta att se vad som händer med våra rödsvarta hjältar.
Ångest inför varje match, alla bra transferrykten tas med en nypa salt, inga svenska kanaler prioriterar våra matcher längre så när man väl får igång någon halvtaskig stream med någon galen spanjor eller italienare som sitter och skriker så sticker spelet i ögonen.
Det är smärta att ligga i mitten av tabellen, det är smärta att bara ha vunnit tre matcher. Att ha kryssat fyra och förlorat fem… Det gör ont och det är oacceptabelt.
Det är smärta att många nyckelspelare ligger i sjukstugan, det gör ont att se Balotelli så ur form. Och det kan inte sägas för många gånger, Matris prestationer är som knivhugg i rödsvarta hjärtan.
Men vi sitter ju ändå här. Vi läser alla nyheter, följer de skadade spelarnas väg tillbaka till planen och vi kollar på alla matcher. Många av oss åker till och med ner till Italien för att se helvetet på plats.
Det är vackert på något vis. Att vi alla fortfarande bryr oss, vissa vågar till och med fortfarande tro. Tro och hoppas på att det vänder, att det bara är en fas och att vi för alltid kommer att vara grande Milan.
I många andra kärleksrelationer är det nu man skulle ha dragit. Lämnat allt bakom sig och aldrig vänt om. Man hade valt att gå vidare, men det fungerar inte så i det här fallet.
För vi blöder rödsvart och smärtan är ändå vacker.