I och med att mina kära kollegor i detta nu befinner sig i Milano för att stötta våra grabbar till 3 poäng ikväll vill jag tillägna en text till dem.
Jag skulle även vilja tillägna denna text till alla Milanisti där ute eller helt ärligt varenda fotbollssupporter där ute.
Jag vill tillägna denna text till dig som planerar på att åka till San Siro en vacker dag. Eller till dig som redan varit på San Siro.
Jag promenerar ifrån tunnelbanestationen i riktning mot San Siro. Det är en hel folkström på tusentals människor som går. Alla sjunger och är glada. Det är match om cirka en timme. Längs vägen står det massa stånd som säljer både det ena och det andra. Allt ifrån inofficiella produkter till ”Panini” mackor. Denna promenad som genomförs på cirka 15 minuter känns som 2. Jag kan inte smälta vart jag är på väg. San Siro. Snart är jag där.
Väl framme på San Siro går jag igenom biljettkontrollen och min klocka visar 20.33. Stämningen utanför arenan är på topp. Kan bara föreställa mig hur det ser ut där inne. Min biljett visar att jag har plats på andra ring så jag går upp för trapporna. För varenda trappsteg jag tar hör jag det lite mer. Sången. Kärleken. Passionen. För varenda trappsteg jag tar bultar hjärtat lite snabbare. Det är på riktigt tänker jag. Det här är fan ingen dröm längre. När jag väl lyckats ta mig upp för det sista trappsteget smäller ljudet rejält. Nu hör jag det så klart det bara går. Och det är absolut ingenting som på tv. Jag tittar åt vänster – där ljudet kommer ifrån – och jag ser den andra långsidan med sjungande fans som är minst lika glada som mig. Jag går in genom gången och hamnar framför ett räcke.
När jag står vid räcket kan jag knappt smälta det själv. Allt är så otroligt drömlikt. Det gröna gräset som ser så otroligt vackert ut. Sjungande Milanisti åt vilket håll jag än vänder mig åt. Och inte minst. Mina tappra krigare som är där. Bara ett par meter framför mig och känner på bollen lite lätt innan matchstart. Jag har sett denna plan tusentals gånger på tv. Men ALDRIG har den sett så majestätiskt ut som just nu.
Jag står kvar där och får mig en örfil. En riktig snyting. Det är en örfil av San Siros Eufori. Milan hymnen spelas och jag är nära på att svimma. Jag tänker på allt detta San Siro står för. Alla spelare som spelat på detta mäktiga gräs. Alla titlar som lyfts här. Alla svettiga 90 minuters kamper som spelats här. Och jag förstår att det är på riktigt. Detta är för bra för att vara en dröm. Jag sätter mig ner och får mig ännu en örfil. Passionens örfil. Jag har hört fansen på tv. Men aldrig har jag förstått att stämningen var såhär. Hjärtat försöker ta sig ur kroppen samtidigt som varenda hårstrå på min kropp reser sig upp. Det här är att vara Milanista. Jag har rest ändå hit för att få den där euforins örfil. Och det var den skönaste örfilen jag någonsin fått – i hela mitt liv.
Kommentarer är stängda.