Det går inte så bra för vårt Milan just nu. Man kan slita sitt hår, gapa grova svordomar mot teven, fundera på om felet ligger i Berlusconi’s osynlighet, Galliani’s ganska lama värvningsprestationer, Allegri’s oförmåga, eller spelarnas tafatthet. Men man börjar få slut på svordomar och negativt tänkande gör ändå inga mål. Då kan man försöka se det från den ljusa sidan. Det kunde varit värre. Vi kunde haft ett lag där inte en enda spelare gjorde en särskilt glad. Man kan fundera på hur ett lag skulle sett ut med de största flopparna i vår historia. Med den viktiga regeln att man inte får välja en av de nuvarande spelarna i truppen.
Målvakt:
Jens Lehmann. Han kom från Schalke 04 under 1998 som en av Europas mest eftertraktade målvakter och statistiken visar att han bara släppte in 5 mål under hela sin tid i Milan. Att tre mål kom från Batistuta i en 3-1 förlust där ett var en frispark p g a en bakåtpass som Lehmann felaktigt hanterat (det är ju inte rättvisst att räkna mål på frispark innanför egna straffområdet), att ett mål var mot Cagliari i en 1-0 förlust där han orsakade straffsparken och tränare Zaccheroni bytte ut honom först efter straffen istället föra att plocka ut Lehmann innan så att han kunde få stå kvar på ganska låga fyra mål, och att Lehmann bara spelade fem matcher för Milan är ju att vara löjligt petig, eller?
Försvarare:
Taribo West anlände Milan sommaren 1999. Imponerad av frisyren som liknade en mindre nöjespark och det faktum att Taribo kunde få in satellitkanaler med sitt antennliknande hår så hade Berlusconi bestämt sig för att köpa honom. Senare samma år fick Silvio en uppenbarelse inspirerad av frisyren och startade Milan Channel. Hämtad från Nerazzuri, som skrattade åt oss eftersom de lyckats lura på oss ett dåligt skämt, så visade Taribo var hans verkliga lojalitet låg när vi under hans två år med Milan bara förlorade en match mot Inter i ligan, och Taribo valde att inte spela en enda av dessa matcher mot dem för att han visste Inters anfall skulle förstärkas med West på planen för Milan.
Roque Junior spelade fyra säsonger för Milan. Eller, han var där i fyra säsonger. En verklig inspiration för en hel generation eftersom han visade att bara man håller sig i bakgrunden, inte ens dyker upp på den årliga fotograferingen till Panini’s samlaralbum, än mindre i matchen även om du är med i startelvan, så kan man ändå tjäna en h-e massa pengar och ha ”professionell fotbollspelare” på sitt visitkort.
Roberto Ayala kom från Napoli och påstod att han kände Maradona personligen under en tid när ingen ville bli förknippad med Maradona. En riktig ledstjärna för varje spelare som vill träna hårt i Milan, på vår klubbs bekostnad, för att sedan spela bra i Valencia istället.
Jose Chamot togs in för att spela med Maldini och Costacurta när de bägge började närma sig 40-årsåldern. Men Paolo och Billy spelade som om de vore 25 år, en hel värld stod häpen, så då var det inget mindre än ett genidrag att ta in den 33-årige Argentinaren och låta honom spela som om han var 60 år, för att jämna ut för motståndarna i backlinjen.
Mittfält:
Ibrahim Ba, en kultspelare. Ingen kommer minnas han tid i klubben 1997-2003 (en tid lätt att glömma med ren viljestyrka) lika mycket som vi kommer minnas han tid 2007-2008 när han kom tillbaka efter en period i de svenska Europacupgiganterna Djurgården, och alla undrade vad han gjorde i Milan. Det är fortfarande idag ett mysterium lika stort som varför jojolaget Lecce ens orkar ha kvar sin klubb, när de åker upp och ner mellan serierna oftare än vad Inzaghi sprang offside i sin karriär.
Ümit Davala släppte en rap skiva när han spelade i Milan. Jag har aldrig hört turkisk rap, och den kan väl kanske vara bra om man förstår orden, men Moratti verkade gilla skivan för han köpte Davala och minst en spelare måste vara med här som vi lyckats lura Moratti att köpa dyrt.
Andres Guglielminpietro har ett namn som tar en hel helg att uttala, och när man ser en lista på spelare vi haft är det lätt att tro man var i koma som fans under tiden han var i truppen, för man kommer knappt ihåg honom. Men marknadsavdelningen var naturligtvis genierna i den här värvningen. När tröjor med Boban och Leonardo tryckta på ryggen hade namn som knappt syntes i jämförelse, kunde man sälja två tröjor varje gång någon ville ha en Guglielminpietro för att ens få plats med det en gång på ryggtavlan. Så fort han började kräva att namnet skulle förkortas till Guly fick han sparken.
Anfallare:
Rivaldo flyttade till staden Milano under höjden av sin karriär, sent sommaren 2002 och precis efter Brasilien hade tagit hem sitt femte VM där borta i länderna mest kända för rå fisk virad runt risklumpar och för att det förvandlat bilstaden Detroit till ett ställe inte ens zombies är intresserade av längre. I början var Rivaldo förvirrad. När han gjorde entré på San Siro första gången märkte han att det var läktare på alla fyra sidor, inte en scen med publik och att han steg in på den världsberömda Verditeatern där han hoppats fortsätta sin nya karriär som skådespelare. Det var ändå den karriären han stod på höjden av, inte som fotbollspelare. Efter sin makalösa rollprestation och imitation av en nerskjuten Sergeant Elias i plutonen, när Rivaldo skulle ta en hörna, en turkisk spelare sparkade bollen långsamt rullande mot honom och brasilianaren föll till marken som en bombad byggnad i andra världskrigets Dresden. Tyvärr var han tvungen att respektera sitt fotbollskontrakt och det blev inget med skådespelandet på den experimentella teaterscenen för brassen med barnansiktet.
José Mari var framgångsrik på att inte vara framgångsrik bland spelare som gjorde det tufft just då att stå ut i den bemärkelsen. På den tiden kunde man aldrig föreställa sig Spaniens kommande storhetstid om man tittade på Maris prestationer i Milan. Han gjorde ändå 5 mål på 50 matcher, vilket är ungefär lika ofta som Haley’s komet passerar jorden. Det är alltid trevligt med en anfallare som inte försöker göra alla mål själv.
Christophe Dugarry är en spelare som alltid var svår att klura ut. Man fick aldrig riktig grepp om han verkligen var med som spelare, eller om han var en av de där supportrarna som ibland springer in på planen mitt under match.
Hedersomnämnande:
Winston Bogarde är den typen av person som om han arbetade för lokaltrafiken, den gick bankrutt och alla bussar samt spårvagnar blev sålda som järnskrot till Vietnam, så skulle han flytta in i en av spårvagnarna. ”No one tells this negro to bow”. Nej! Det där är inte mina ord! Det där är faktiskt titeln på hans självbiografi, kolla upp det. Chelsea försökte bli av med honom men han vägrade lämna och satt av sitt 4-årskontrakt på 60,000 Euro i veckan samtidigt som han tränade med junioreran säsong efter säsong. Precis en sådan Berlusconi genast skulle anställt för ett ämbete, om Winston råkat vara politiker istället.
Ricardo Oliveira. Priset är trots allt döpt efter honom.
Er tur nu, och kom ihåg regeln!
Kommentarer är stängda.