Jag tänker inte skriva en längre text som till slut blir långtråkig. Jag vet att jag inte är ensam om att ha dessa känslor inom mig, känslor som gör mig mer deprimerad än vad höstens mörker lyckas med. Jag sitter och läser läsarnas kommentarer, vänners, journalisters osv. Jag läser att Milans försvar inte duger, jag läser att mittfältet inte är kreativ nog, jag läser att anfallarna inte fungerar, att det inte finns någon spelidé. Av vissa läser jag att allt är Galliani och Berlusconis fel, det är deras fel då de inte köper in stjärnor. Av andra läser jag att det är Allegris fel, att han inte har en tydlig spelidé. Jag känner också som ni, men jag tänker mycket kring all kritik, jag försöker att förstå vart felet ligger.
Berslusconis fel? Ja, han är inte längre nära klubben, han syns inte till och uttalar sig inte. Han gör inte dem där viktiga besöken på Milanello längre. Han ser bara vad som kan säljas dyrt och vad som kan köpas billigt eller t.o.m ännu värre, vad som kan hämtas in gratis. Hur lyckas han? Jo, det är här Galliani kommer in i bilden, Galliani är en räv och gör galna affärer. Det gynnar Berlusconis snålhet och han kan fortsätta göra som han gjort senaste två säsongerna, att vara snål. Så ja, det är Gallianis fel.
Allegris fel? Ja, hans spelidé funkar inte ens på FIFA eller kanske ibland, för ibland så kan avgörande passningar faktiskt resultera i friläge på FIFA, men det händer inte i verkligheten, tyvärr. Främst så måste Abate förstå det, man kan inte bara lägga upp en skruvad passning framåt mot ingenting och hoppas på att det hamnar rätt, du kan inte göra så bara för att en back har pressat dig, var är kylan? Var är presshanteringen Allegri? vilka metoder använder du ens på Milanello? Var kommer Allegris tråkiga sidledspassningsspel ifrån egentligen? Vi är inte Barcelona, dem har Xavi och Iniesta, när de bytts ut i 85e minuten så läser man i den lilla rutan [219 passningar, 92% gick rätt]. Med all respekt till Muntari som jag faktiskt tycker om väldigt mycket, dem siffrorna kommer Muntari aldrig att erbjuda. Så släng detta tråkiga sidledspassningar som gör oss själva trötta och motståndarna bekväma. Främst när motståndarna är sämre på papperet, dem lutar tillbaka och låter oss slösa bort 80 minuter. Jag är absolut inte en fotboll eller taktik expert så men ibland blir jag gråtfärdig av att se Milan spela fotboll.
Spelarnas fel? Ja, först och främst så sover dem. Sedan så finns det en hel rad grejer man kan ta upp. Passningar, bollmottagning, stresshantering, rädsla, motivation etc. Det finns otroligt många brister man kan ta upp, men jag tänker bara säga en sak. Det är aldrig en spelares fel, aldrig. Truppen är endast lika dålig eller lika bra som ledningen är. Är tränaren en riktig ledare, så kommer han att motivera alla att ge hundra procent och om en ledare lyckas med det så lovar jag att man inte behöver vara en stjärna för att vinna matcher.
För dålig trupp? Nej! Milan kanske inte har en trupp fyllt av stjärnor, med all respekt för dessa lag men har vi verkligen inte lika bra eller bättre trupp än Torino, Hellas, Chievo, Lazio etc.?
Vad jag saknar? Jag saknar Maldini i klubben, en bättre tränare på bänken och en ledare som bryr sig lika mycket som Berlusconi gjorde en gång i tiden. Men mest av allt så saknar jag hjärta i klubben, vi blev till grande Milan pga att det fanns så mycket hjärta i laget. För att bli Grande Milan igen så måste vi hitta hjärtat igen…
Kommentarer är stängda.