AC Milan, en klubb, en familj eller ett märke? Om du frågar en supporter från 80-talet får du ett svar. Frågar du en supporter från 90-talet får du ett annat svar. Frågar du oss, mig, dig och alla andra där ute som följer klubben idag kommer ännu ett svar. Vem bär på det rätta svaret?
För att bygga upp ett framgångsrikt lag måste alla involverade vara med på noterna. Alla måste vara eniga kring målet och alla måste sätta jaget åt sidan. En plan måste smidas, accepteras och följas av alla. Lagets bästa är främsta prioriteten. När det synsättet och tänket genomsyras hos de involverade kommer de önskade resultaten. Problemhantering , plan b och eventuellt plan c bör finnas i åtanke. Inget ska lämnas åt slumpen. Allt ska planeras, detalj efter detalj, dag för dag, framtidsvisionen är en röd tråd.
I teorin är det enkelt att genomföra allt, bokstäverna som utgör planen sätts ihop på papper och meningar formas. I verkligheten är det något annorlunda. Rätt personal ska anställas, rätt mentalitet och vilja ska finnas hos de anställda. Tränaren ska ha taktiska kunskaper, han/hon ska ha rätt mentalitet och självförtroende och slutligen förtroende från den befintliga spelartruppen. Som ni läser ska mycket stämma in för att allt ska gå vägen i en klubb. Det finns säkert också flera hundra andra faktorer som ska stämma in, faktorer som bara de involverade känner till och kan handska.
Den relevanta frågan är var Milan står idag efter halva säsongen? På vilken sida av planen står klubben? Finns det en plan? För att besvara frågan måste vi ha ett par faktorer i åtanke: ledningen, resurser, tränare, spelarmaterial och slutligen miljön, d.v.s. landet klubben verkar i.
I den här delen diskuteras Berlusconi och hans påverkan på Milan, negativt som positivt. Buona lettura.
Den stora och omdiskuterade frågan den här hälften av säsongen är vad som händer hos ledningen. Silvio Berlusconi ska vara generalen som leder sin trupp mot gemensamma målet. Det har han inte gjort och man undrar hur det står till hos honom. Har han tröttnat? Börjar åldern ta ut sin rätt? Har han gett “de andra” för mycket förtroende? Hur delaktig är han egentligen i det som sker i klubben?
En sak vet vi säkert, Milan och Berlusconi är som vapnet och dess avtryckare, när det behövs ska Berlusconi avfyra och verkställa. Vissa experter hävdar att Berlusconi har använt Milan som ansiktet utåt för vinster i politiska syften. När det vankas valår slår han till med ett par klassvärvningar, t.e.x Ibrahimovic och Balotelli. Nu är det klart att politik och Berlusconi inte längre kan förenas av olika anledningar. Innan det blev klart att Berlusconi uteslöts från politiken var han nästintill, utan att överdriva i liknelser, som ett spöke i Milan-världen. Helikoptern som brukade landa på Milanello för att motivera spelare och anställda syntes inte till på ett bra tag. Barbara Berlusconi började synas mer, framför allt i media. Pressen började i sin tur spekulera i allt möjligt, kaosets vindar svepte över Milanello från alla håll och kanter. Generalen som ska leda sin trupp i vått och torrt lämnade truppen ensam på fältet. Berlusconis frånvaro var inte optimal, en ledare ska agera som en ledare och inte luta sig tillbaka på sitt namn. Vad är en organisation utan sin ledare? Det enda vi fick veta om Berlusconi var att han pratat med Galliani och varit nöjd med ett kryss, typ.
Milans höst har varit i Milan-mått miserabel. Förra hösten var inte heller en superstart i serien, den här hösten är dock något helt annorlunda. Faktum är att årets säsongs inledning är den sämsta sedan säsongen 1981/1982, samma säsong som Milan åkte ut ur högsta divisionen. Dessutom är det också Milans värsta era sedan 3 poängregeln infördes med endast 19 poäng på 17 matcher. I flera säsonger har Milan vänt i sista sekund, t.ex. förra säsongen. I år lär är det nästintill omöjligt sett till vilka lag som utmanar om en tredjeplats. Dessa lag lär inte vika ihop sig helt.
Till min hjälp att summera Berlusconis insatser har jag Nico Bonassi Farback. För er som inte känner till honom skriver han på Aftonbladets blogg: Serie A-bloggen. Texten nedan är hans åsikter och egna ord:
Tiden har tickat sedan Berlusconi köpte klubben i februari 1986. Under åren som följde fick vi se Silvio hämta hem varenda möjlig och omöjlig titel till sitt Milan. Till den grad att föreningen idag är den mest framgångsrika genom tiderna. Men, efter 90-talets succésaga där drömmar slog i uppfyllelse så hände något. I mitt tycke blev Berlusconi mätt, samtidigt som andra lockelser sjöng vackrare toner.
Jag skyller gärna på politiken – och den karriär som 1994 blev hans främsta kännetecken. Den var “nästa steg” i maktspiralen, och det som samtidigt slungade Milan nedåt i densamma. Ju mer makt Berlusconi fick, desto mindre tid och pengar spenderades på Milan. En strategi som kunde ha fungerat – om han hade haft dugliga män bakom spakarna. Män med en framtidsplan. Min misstanke är att man möjligtvis tillgått anställda av sådant slag, men att Silvio samtidigt gärna sett sig själv styra saker bortom sin egen kunskapsnivå.
Vidare har fotbollen länge varit ett sätt för Berlusconi att fiska röster – något som klockrent klargjordes i kampanjen som ledde fram till valet 1994. Alltså redan innan Milans dipp kom. Och alltefter åren gått har detta blivit ett smärtsamt tydligt faktum – då det politiska valåret traditionsenligt kommit att kombineras med spelarköp av journalistiskt värde. Däremellan har Milan alltid känts som ett spökskepp som bara väntar på att krascha. Till den grad att de egna supportrarna på senare år ofta önskat olycka till både klubb och ledning i hopp om att något ska ske. Vadsomhelst. En försäljning, någon som äntligen börjar bry sig igen, någonting.
Idag är vi vad det verkar i mitten av någon form av ekonomi-vänlig nysatsning. Silvio Berlusconi verkar bry sig – för tillfället. Vi får se hur länge det varar. Personligen tycker jag att han bränt sina broar sedan ett snuskigt antal år tillbaka, och har med sina beslut – som sträckt sig från galna till psykiskt sjuka på Silvio-skalan – kört klubben käpprätt ned i botten.
Nu finns ju ännu tid att rädda detta, och positiva indikationer kan urskiljas vad gäller klubbens planer – både gällande ekonomi och spelarköp (Barbara, är det du?). Men, det var länge sedan någon supporter såg Silvio Berlusconi som sin president – och så lär det förbli. Milans såhär långt misslyckade säsong ser dem antingen slungas längre bort från framtidens toppklubbar, eller så kan den innebära den (påtvingade) nystart vi så länge önskat. Slutresultatet blir väl sorgligt nog något mittemellan, där Milan fortsatt går på halvfart medan många av Italiens skarpa sinnen ser sina klubbar springa allt längre ifrån. Då är jag bara realistisk.
Ovanstående ord får avsluta denna del. I nästa del diskuteras Berlusconis högra hand, nämligen Adriano Galliani. Vi på Milansverige vill även passa på att tacka Nico Bonassi Farback för hans samarbete. Håll utkik för del 2.
Arrivederci.
Kommentarer är stängda.