Hej och välkomna, alla rödsvarta vänner! Kul att ni hittat hit. Jag som kommer att driva den här bloggen heter Adam Åstrand, 21. Flera av er känner säkert igen mitt namn från Facebook – där jag kommenterat mycket som skrivits på ACMilanSverige. Precis som alla ni andra. Jag har hyllat, kritiserat, gråtit och ropat ut min glädje eller sorg så mycket att jag nu känner att det är dags att bli en del av denna förening.
Här kommer ni att kunna följa alla mina tankar, känslor och analyser vad gäller vårt kära AC Milan. Och visst passar det bra att sätta igång nu i samband med ett nytt år. Det blir något nytt för er och det blir något nytt för mig.
Tidigare har jag ställt upp i en supporterintervju. Det var för ett par månader sedan. Där berättade jag om hur jag blev förälskad i just Milan. Jag tänkte upprepa lite av det här för att ge er en inblick i vem som sitter bakom tangenterna. Det hjälper alltid.
Jag kommer ihåg när jag skulle börja första klass. Då frågade fröken: ”Adam, vilken är din favoritfärg?” Då svarade jag utan att ens behöva fundera: ”Det är rött och svart tillsammans.”
På något sätt var det då allting började. Jag hade ungefär vid den tidpunkten fått min första fotbollströja och det var en rödsvart sådan med Milans klubbmärke på bröstet. Jag tänkte inte så mycket på det då, jag visste att jag tyckte om Milan – men jag var svag för många andra lag och spelare på den tiden. Jag var galen i exempelvis Michael Owen och han bidrog till att jag alltid haft känslor för Liverpool. Men det är fortfarande inga känslor som tagit överhanden. Milan har alltid och kommer alltid vara nummer ett. Ju äldre jag blivit desto tydligare har dessa band växt fram. Idag lever jag med klubben dag ut, dag in och lär göra det tills jag trillar av pinnen. Hoppas jag. Om vår klubb består.
”Tu sei tutta la mia vita – du är hela mitt liv”
Jag har, som säkert många av er, en favorit i Milan som alltid har stuckit ut från mängden. Det är klart att det finns fler man tycker om och känt en tillhörighet till. Exempelvis den godhjärtade Clarence Seedorf. Men det finns en spelare som alltid fått mig på extra gott humör.
Jag glömmer aldrig den första och enda gången jag fick se honom hoppa in på plan och visa att en gammal man vill vinna lika mycket som en ung. Han är född i offsidefällan, har inga direkta spetskvaliteter, men han kan, ursäkta svordomen, fanimej göra mål. Han tillhör fortfarande Milan, han tränar dagens Primavera och heter Filippo ”Pippo” Inzaghi. Det spelade ingen roll vilket mål han än gjorde, han firade alltid som om han avgjort en CL-final.
Nog om mig. Det här var en beskrivning som förhoppningsvis gjort att ni vet mer om han som står bakom alla dessa ord.
***
Innan jag tackar för mig vill jag att vi ska blicka framåt. Till året som väntar oss. Men först, för att kunna göra det, måste vi ta en titt i backspegeln och se hur år 2013 varit för oss Milanistas.
Vi kom in i år 2013 med ganska lite hopp och mycket förtvivlan. Aldrig hade vi genomgått en sådan stor kris. Hösten 2012 chockerade oss alla och gjorde våra liv allt svårare att leva. Som sagt, när år 2013 trädde in så var det inte många som såg ett ljus i tunneln. Vi hade ett lag av spillror som vår tränare inte kunde göra så mycket åt. Vi hade en ledning som hade fått allt mindre medel att jobba med och vi hade en placering i tabellen långt ifrån våra förhoppningar. Men vi hade ändå en pålitlig man, Adriano Galliani, med mörkerseende kvar i klubben. Han såg en ypperlig chans för oss att i alla fall förstärka truppen och värvade en av världens största talanger för ett REA-pris. Mario Balotelli ankom och gav oss en injektion.
I takt med att vårt självförtroende stärktes och att vi fick skadade spelare tillbaka så kunde vi på ett mirakulöst sätt ändå gå igenom det mesta av mörker, reda ut stormen och rädda en säsong med en tredjeplats i ligan. Det gav i alla fall mig ett stort hopp på det här projektet. Men efter att ha skött korten ganska dåligt under sommaren, så var vi inte bättre förberedda än många andra lag.
Vi hade både steg-och färgdrag, men lyckades ändå inte ro hem potten. Vi slutade tomhänta. Eller inte helt, vi fick en liten present i form av Kaká, men ni förstår vad jag menar. Räcker att säga, Alessandro Matri och se vilka spelare våra konkurrenter värvade. Det blev början till en ännu större kris.
Hösten vi kommer ifrån nu är till och med värre än den föregående. Vi ligger längre ner i tabellen, har starkare lag framför oss, har interna strider i klubben och ingen tydlig spelidé. Ingen röd tråd alls genom föreningen. Det är sorgligt att följa.
Men, jag tror att det kommer bättre tider. Vi kommer att resa oss. Det blir nog inget CL-spel för oss år 2014/2015, om inte vi vinner årets upplaga, men det känns ganska otroligt. Vi får sikta in oss på att bygga långsiktigt. Finna en ny tränare som kan sätta sin spelidé, arbeta om truppen och hitta tillbaka till den andan, känslan och tron som tidigare satte Milan på kartan.
Jag tror på ett år 2014 där vi kan gå till en kvartsfinal i CL. Med en bra lottning, kanske ännu längre. Jag tror på ett år då vi under en ny säsong kan återta en position bland de bästa i serien och ett år då en ny era av stordåd tar sina första steg.
Härnäst väntar Atalanta hemma. Med två nyförvärv – Adil Rami och Keisuke Honda. Jag ser ljuset i tunneln – gör ni?
Om ni orkat läsa ända hit – välkomna än en gång och tack för att ni tagit er tid. Vi hörs framöver!
Forza Milan!
Twitter: @AdamAstrand
Kommentarer är stängda.