Igår satt jag i en bil större delen av dagen. Åtta timmar för att vara exakt. Efter mellandags-kaoset på jobbet behövde jag en paus så jag åkte upp till Norrland för att läsa, promenera och bara ta det lugnt.
Den resan gjorde det svårt för mig att hänga med ordentligt under mercatons första dagar, internetmottagningen där uppe i skogen är inte som här hemma om vi säger så…
Men det är inte kasst internet och dålig uppdatering som stör mig så här i efterhand. Nej, det är den där bilresan på åtta timmar. Den som gjorde att jag missade matchen igår.
Jag missade alltså den matchen där Kakà gjorde sitt hundrade mål i milantröjan. Jag har sett målet nu i efterhand såklart men det är inte samma sak. Jag hade väntat så länge på det ögonblicket när hans hundrade mål träffar nätet och den där stöten av lycka går rakt genom kroppen på en millisekund.
Men jag kommer föralltid ha suttit i en bil när Kakà gjorde sitt hundrade mål i milantröjan, jag kommer föralltid bara ha sett det i efterhand. Jag kan se det hundra gånger om jag vill, men jag kommer aldrig ha sett det när det faktiskt hände.
Det stör mig. Även om lyckan över själva målet är densamma så är inte känslan för mig densamma. Jag avundas alla er som såg matchen igår, och ni som hade chans att se den men inte gjorde det, shame on you.
Siam venuti fin qua per vedere segnare Kakà…