Jag tänker ofta på hur viktiga vi supportrar är. Jag har för mig att det var innan en hockeymatch nu under OS som jag såg ett inslag med en supporter-intervju och blev ganska tagen av någonting som killen på klippet sa. Han sade att alla som har en mor vet hur viktiga supportrar är. Supportrar finns alltid där och stöttar, älskar och hejar på sitt lag - precis som en mor för sitt barn.
Det är en otroligt fin jämförelse som jag förmodligen aldrig kommer glömma och den här tanken relaterar lite till ett gammalt inlägg jag skrivit angående med- och motgångssupportrar (ni kan läsa det här).
Vi supportrar är ju, precis som den killen sa, de som ska föra vårt lag framåt. Vi ska heja och peppa i tuffa tider, hurra och glädjas i goda tider och alltid älska utan gränser. Ibland är det otroligt svårt att leva upp till den idealiska supportern, inte ens jag som skriver om det och tänker så mycket på det är felfri. Det är ofta jag sitter hemma i soffan och härjar om att jag inte förstår vad Robinho gör på en fotbollsplan längre, att Balotelli kan dra åt helvete om han inte växer upp snart eller att Milan ibland är så dåliga att man knappt förtjänar en plats i Serie A längre.
Jag tror inte att man kan älska utan att känna smärta, stötta utan att tappa motivationen ibland eller peppa helhjärtat i tider då man inte får någonting tillbaka. Men man tar trots allt på sig ett ansvar när man klär hjärtat i ett klubblags färger, precis som en kvinna tar på sig ett ansvar när hon bestämmer sig för att skaffa barn. Man kommer gå igenom smärta, besvikelse och uppgivenhet i vissa perioder, men man måste alltid låta kärleken vara starkare än alla de känslorna.
Så länge man klarar av det och tar sitt ansvar på rätt sätt så är det helt okej att slita sitt hår av sorg när resultaten inte går vägen, skrika åt domaren när han gör fel och önska spelare från klubben i stundens hetta. Alla som någon gång har varit arg eller besviken över någonting vet hur lätt det är att en eller annan groda slinker ur munnen när kroppen bubblar av känslor. En groda som man ofta får äta upp igen vid ett senare tillfälle.
I slutet av dagen är vi alla mänskliga och oavsett hur mycket vi klagar, gråter och skriker så är vi bara älskande supportrar som aldrig får glömma bort hur livsviktiga vi är för klubbens överlevnad – precis som en mor är för sitt barn.
Kommentarer är stängda.