Det finns en känsla som är svår att beskriva. Det är en känsla som flera av er säkert har fått uppleva. Det är en känsla av kärlek och upprymdhet som bara kan liknas med hur ett barn känner sig på julafton – i väntan på sina klappar. Det är en känsla jag får varje gång jag sätter mig på San Siro – i väntan på att se mina hjältar träda fram på plan och förklara sin kärlek till mig.
För jag ser det som så – att vi alla rödsvarta står upp för varandra. Vi håller ihop. Vi är en familj. Det är sällan man känner en sådan samhörighet utöver sin biologiska familj. Det är speciellt.
Man kan tycka att spelarna är Milan. Eller att det är ledningen. Men jag skulle säga att vi supportrar är minst lika mycket en del av klubben. Jag känner mig värdefull. Ni ska känna er det också. För vi är det. Utan oss hade inte laget haft något att spela för.
I kväll vet jag att gubbarna på plan spelar för oss. Om inte bra, så försöker de i alla fall. Oftast. Det ska vi vara tacksamma över.
Att jag hade velat vara på plats i kväll kan väl inte ha undgått någon. Milan – Juventus. Smaka på den!
Jag kommer inte att få sitta med tiotusentals andra och skrika, våndas, gråta eller skratta i kväll. Känna den där känslan inför matchen. Jag kommer istället sitta ensam hemma framför TV:n och heja. Men ändå om jag fysiskt sett sitter ensam så vet jag att jag har alla er och alla spelare och ledare med mig.
Det blir svårt och jobbigt i kväll. Vi ska nog inte räkna med mer än kanske ett poäng. Men det vi alltid kan göra är att hoppas. För tillsammans kan det gå. Tillsammans kan vi uträtta stordåd.
Tu sei tutta la mia vita!
#ForzaMilan
Twitter: AdamAstrand