Jag är inte tillräckligt gammal för att ha följt Milan sedan 1996 och absolut inte heller tillräckligt gammal för att minnas den legendariska epoken på 90-talet.
Däremot är jag tillräckligt gammal för att inse att det har blivit för mycket. Fotboll ska vara en sport som ska vara underhållande och inte en sport man blir besatt av att följa. Varje morgon vaknar jag och tar igen det missade nyhetsflödet under natten. Nyheter läses jämsides med frukosten, i bilen, på högskolan, på jobbet, ja som ni ser i stort sett överallt.
Dagens teknologi erbjuder oss ett gigantiskt utbud när det gäller nyheter och massor annat. Alla soffexperter, riktiga experter, tidningar, journalister och alla alla andra hobby-analytiker når ut via olika forum, Twitter och Facebook. Vad gör vi? Vi läser och läser. Det ena argumentet låter bra tills motsatsen har bevisats. I en tid som denna när Milan är en i djuplös kris passar alla på att säga sitt. Thomas Nordahl, Martin Åslund, Marcus Birro, Thomas Wilbacher…. Ja ni ser, alla säger sitt och vi lyssnar slaviskt. Någonstans i kalla, regniga och mörka Sverige väntar vi på att någon ska säga något som ger oss hopp även om bara för stunden. I tider som denna välkomnas all ljus med öppna armar. Bara det faktumet säger att vår kris är djupare än någonsin.
[divider]
Det värsta med att driva en blogg och banda podcasts är att vara egen (kan man säga “egen”?). Det går stundtals åt den berömda skogen, allt har ju redan sagts och skrivits!
Milans problem är stora. Alla skyller på alla och någonstans är det stora problemet från början problemhanteringen. Man kan anta att en stor, världskänd och anrik klubb som Milan har tydliga idéer på hur man tacklar problem. Alla andra klubbar i världen har pålästa och grundanalyserade planer för framtiden. Vad har vi haft? Enligt mig bara enkla lösningar på svåra problem. Ett exempel är att värva spelare som har ett namn, oftast har spelarna värvats in sent på transfermarknaden vilket i sin tur leder till att anpassning i laget dröjer vilket i sin tur leder till att resultaten får vänta. Tänk efter, hur många säsonger har startat väl?
Ett annat exempel på en enkel lösning är att gömma sig bakom sin historia. “Vi är den mest framgångsrika klubben i världen” är uttjatat. Dessutom har vår kära ledningen som för tillfället har grävt sina egna gravar med teskedar också varit duktiga på att ta åt sig äran för enstaka matcher och värvningar (Birsa- “jag värvade honom på stranden”). Berlusconi var snabbt ute efter Barcelona matchen förra året (2-0) och beundrade sina taktiska färdigheter.
Milans situation påminner mig om vad som sker på gatorna i Sverige. Klyftorna ökar i samhället, pengar sparas in och de som behöver hjälp får inte tillräckligt med hjälp. Medan allt detta sker smider de olika partierna planer på hur man ska föra sin politik framåt, oftast i bekostnad av andra. I Milans fall skyller alla på alla. Allegri får skulden, Braida fick sparken och Galliani är nu uthängd. Situationen då? Den blir inte bättre.
Resultaten på planen och utanför blir inte bättre över en dag eller en vecka. Den här säsongen är över på alla sätt och vis. Lägg den på minnet som en av de värsta säsongerna någonsin. Det är vi fans som lider mest. Lidandet har förstört våra vardagar och koncentration och istället för att se framåt har vi börjat blicka bakåt. Bakåt i tider där Milan var ett slagkraftigt lag som kunde vinna och stänga matcher.
Dagens musik: Timbuktu- The botten is nådd.
Det finns inget botemedel för ett lidande supporter-hjärta. Tack så mycket ledningen och alla andra inblandade för den situationen ni har satt oss i. Tack för era enkla lösningar på svåra problem. Grazie, molto gentile.