Det är väl inte bara jag som tycker att Milans transferpolicy det senaste decenniet allt för ofta pendlat mellan underlig, vansinnig och ibland även skrattretande. För min del började jag tvivla första gången då när vi släppte Demetrio Albertini efter 14 säsonger, som om han inte var vatten värd. Det gjorde ont i hjärtat att se honom spela för Padova, Lazio och Atalanta. Han fick inte ens en avskedsmatch. Efter 14 säsonger!? Droppen kom när Andrea Pirlo slängdes iväg, till värsta konkurrenten Juventus, helt gratis! Jag vet inte hur många gånger jag sett Pirlo spela efter det, i landslag eller Juve. Hur många gånger jag sett honom göra något fantastiskt och samtidigt som jag suckat den där tysta sucken man bara släpper ur sig då man är nykär eller ser en spelare man beundrar göra något magiskt, samtidigt har jag tänkt tanken att hade jag bara Galliani framför mig skulle jag skalla honom för det grovt kriminella draget att släppa Pirlo, till Juve, GRATIS!
Nu släpper Andrea en självbiografi. ”Jag tänker, därför spelar jag” är titeln. Här är ett utdrag översatt. Och det som varken förvånar eller gör mina tvivel svagare finns i femte paragrafen. Slutet på den säger en hel del.
Efter hjulet så är Playstation den bästa uppfinningen någonsin. Och ända sedan början har jag varit Barcelona, förutom en kort period då jag valde Milan. Jag kan inte med säkerhet säga hur många virtuella matcher jag spelat de senaste åren men på ett ungefär är det säkert fyra gånger så många som de jag spelat på riktigt. Pirlo mot Nesta var en klassisk duell under våra dagar på Milanello. Vi brukade komma in tidigt, äta frukost runt nio och sedan låsa in oss på vårt rum och köra Playstation fram till elva. Träning följde, sedan var vi tillbaka på TV-spelet till fyra på eftermiddagen. Verkligen ett liv av uppoffring. Våra möten var rent adrenalin. Jag valde Barcelona och det gjorde även Sandro. Barca mot Barca. Den första spelaren jag valde var den snabbaste. Samuel Eto’o, men det slutade ändå med att jag förlorade många gånger. Jag blev förbannad och slängde iväg kontrollen innan jag frågade Sandro om en revanschmatch. Och sedan förlorade jag igen.
Det är inte så att jag kan ursäkta med att hans tränare var bättre än min: det var Pep Guardiola för honom och Pep Guardiola för mig. Åtminstone vad gäller tränare så var vi jämbördiga.
En dag funderade vi på att kidnappa honom. Den av kött och blod, den livs levande som är han. Det var 25 Augusti 2010 och vi var med Milan på Nou Camp för Gampers försäsongsturnering. Vi tänkte snart klokare om vår kidnappning till slut. För att inte konstant vara ovänner skulle vi vara tvungna att såga honom itu när vi bägge kom tillbaka till Italien och det hade inte varit en bra idé. Som den stackaren hade lidit.
Som det utvecklade sig hade tanken om en kidnappning funnits hos Guardiola innan vi tänkte på det. Just den kvällen på Nou Camp smög han mig åt sidan från mina nära och kära. När jag ser tillbaka, kanske de människorna inte var så nära mig som jag trodde, men tillbaka till berättelsen.
I slutet av matchen var alla efter Zlatan Ibrahimovic, en tickande tidsinställd bomb till galning som hade hetsats av sin agent (den legendariske Mino Raiola). Svensken var på kollisionskurs med Barcelona och på väg att skriva på för Milan. Några av mina lagkamrater sökte upp honom för att försöka uppmuntra honom att göra bytet, medan några av hans vänner från Barcelona också var på honom, väpnade med motsatta rekommendationer. Och sedan var det journalisterna vilka försökte tvinga ur honom några ord, vilket inte exakt tog dem lång tid.
”Jag skulle älska att få spela på San Siro i samma lag som Ronaldinho”, sa han. ”Tränaren här pratar inte ens med mig. Under de senaste sex månaderna har han pratat med mig två gånger”
Det fanns inget mysterium i detta – Guardiola sparade sina ord för mig. Genom att dra fördel av att fokus tillfälligt var på Ibrahimovic och inte honom bjöd han in mig till sitt kontor. När jag kom ut från omklädningsrummet såg jag att en av hans barndomsvänner och betrodda löjtnanter väntade på mig där. Hans uppgift den natten hade omvandlat honom till en flip-flop bärande hemlig agent, men Manel Estiarte hade i ett tidigare liv varit en av de bästa vattenpolospelarna genom tiderna. Den andra mannen av endast två i historien som kunde gå på vatten.
”Andrea, följ med mig. Tränaren vill träffa dig”
Jag kämpade för att känna igen honom utan hans badmössa men när jag tittade på honom en gång till kände jag en lätt doft av Klorin.
”Okej då, vamos”
Jag behövde inte bli tillfrågad två gånger. Jag gick in. Rummet var möblerat dekorativt och det stod rött vin på bordet. ”Alltid en bra början”, muttrade jag för mig själv. Tacksamt nog så hörde inte den mest beundrade tränaren i världen mig. Hans sätt att tala är väldigt likt mitt – inte direkt tenorstil, kan vi säga. ”Gör dig bekväm, Andrea”, började han. Hans italienska var helt perfekt. Jag brydde mig inte om mycket annat i det rummet än personen som hade kallat på mig. Guardiola satt i sin fåtölj. Han började förklara för mig om Barcelona, sa att det var en helt annan värld, en perfekt maskin som i princip hade uppfunnit sig själv. Han bar en vit skjorta med mörka byxor vars färg matchade slipsen. Han var extremt elegant, mycket likt hans konversation.
”Tack för att du gick med på att möta mig”
”Tack för att du bjöd in mig”
”Vi behöver dig här, Andrea”
Man märkte att han inte var en man som dröjde med vad han ville. Efter ett par minuter gick han rakt på sak. Som spelare hade hans uppgift varit att styra spelet och som tränare hade han lärt sig attackera, alltid med oklanderlig stil.
”Vi är redan väldigt starka, jag kan verkligen inte be om mer, men du skulle vara glasyren på tårtan. Vi söker en mittfältare som alternerar med Xavi, Iniesta och Busquets, och den mittfältaren är du. Du har alla attribut för att spela i Barcelona, och särskilt ett – du är världsklass”.
Under den halvtimman var jag till största del tyst och lät honom prata. Jag lyssnade och som mest nickade. Jag var så ställd av att ha blivit kallad att mina reflexer hade saktats ner. Jag var mer omtumlad än uppspelt: Skakad av situationen, men på ett positivt sätt.
”Vet du vad, Andrea: vi säger detta för att så gör vi saker här. Vi slösar inte tid. Vi vill köpa dig nu och vi har redan pratat med Milan. De sa ”nej” men vi tänker inte ge upp. Vi är Barcelona. Vi är vana vid att höra vissa svar men till slut så ändras nästan alltid saker. Vi skall försöka igen med Milan. Under tiden, börja göra några drag med dem själv”
Ingen hade sagt något till mig förrän då. Utan att jag vetat om det var jag inblandad i några märkvärdiga förhandlingar på fotbollens lyxmarknad.
”Om du kommer hit hamnar du på en unik plats. La Masia är vår ungdomsakademi, vår stolthet och glädje – det finns inget som den i någon annan klubb. Den går som en klocka; det är en filharmonisk orkester där fel toner inte tillåts. Varje år anländer spelare redo att bära vår tröja. Våra mästare är hemskolade; förutom du då. Vad vi gör är verkligen underbart men också väldigt krävande. Det kan vara tömmande att vinna ibland”
Jag kunde aldrig tänka mig det. Kanske hade jag spenderat så mycket tid på Playstation att jag hamnat inne i det, insugen i ett parallellt universum av min favorithobby och nu var i våldet på en marionettspelare med någon typ av magisk hand.
”Du måste komma hit, Andrea. Jag har alltid gillat dig som spelklare, jag vill träna dig”
Jag tänkte genast på Sandro – han skulle dö av avundsjuka när jag berättade för honom. Jag tog de 50% av Guardiola som var hans.
“Även om Milan sagt “nej” för tillfället så ger vi inte upp. Låt oss se vad som händer”
Likt Real Madrid (faktum är, till och med mer än med Real Madrid), så skulle jag krypa till Barcelona på alla fyra. Vid det tillfället var de bästa laget i världen – vad mer behövs sägas? Deras typ av fotboll hade inte setts på lång tid; alla små direktpass och den nästan galna förmågan att behålla bollinnehav. Deras filosofi var enkel – ”bollen är vår och vi tänker behålla den” – mixat med en intuitiv förståelse och rörelsemönster så imponerande att det verkade orkestrerat av Gud själv. En Rolex med ett Swatch batteri. Totalt förfinat, extremt bestående.
”Låt oss prata igen snart” sa Guardiola ”Ha en säker resa hem till Milano och låt oss hoppas att du inte är där länge till”
”Tack igen. Det har varit ett intressant samtal”
Jag lämnade hans kontor omtumlad. Jag var bland de sista på bussen men ingen märkte det ens. Med deras näsor pressade mot fönstret tittade många av spelarna mot skådespelet utanför. Både nyfikna och imponerade såg det Ibrahimovic gående. På en sida Barcelona och elden som höll på att slockna. På den andra Milan och gnistan som kunde bli en flamma. Vi var på väg i motsatt riktning. Ibrahimovic och jag. Världen kände till hans situation, men inget om min. Om denna första kontakt blev till en fullskalig kärleksaffär skulle jag hamna i en av det verkligt stora klubbarna och slängas in i en ny utmaning. Jag skulle ha gillat det. Mycket.
Diskussionen pågick ett tag och slutligen gav Milan inte upp. Jag antar att det alltid skulle bli så. Då tänkte det att jag fortfarande hade hela min skicklighet så de behöll mig utan att bli involverade i någon fullskalig förhandling. Det sades några ord, korta samtal, lite fram och tillbaka, men inget av verkligt värde.
Jag skulle ha skattat mig lycklig att bli tränad av Guardiola eftersom han verkligen sätter sin prägel på lag. Han bygger de, formar de, guidar de, läxar upp de, vårdar de. Han gör de stora. Han tar de till en högre nivå; en plats bortom enbart fotboll. Ibrahimovic trodde att han förolämpade honom när han kallade honom ”Filosofen”, men när man tänker efter så var det faktiskt en fin komplimang. Att vara en filosof är att tänka, söka visdom och ha principer vilka guidar och influerar vad du gör. Det är att ge mening till saker, finna din väg i livet, att i slutändan tro, i varje instans att det goda skall segra över det onda även om det sker med en del lidande på vägen. Guardiola har tagit allt det och tillfört det till fotbollen, en imperfekt vetenskap. Han ställde in sin hjärna, skingrade dimman mer genom hårt arbete än enbart tankar. Vad han åstadkommit har inte handlat om mirakel utan snarare genom programmering av sina spelare. Hans still är crèma catalana – enkel att förtära. Det är virtuell verklighet mixad med verkligt liv; en simtur mellan fantasins och verklighetens stränder med Estiarte vid hans sida. Med andra ord, vi talar om Playstation.
Kommentarer är stängda.