Ett maxat Stadio Olimpico, en ensam Milanista bland tusentals Romanisti, en helt underbar atmosfär följt av slakt och nattsvart sorg.
Ungefär så kan jag sammanfatta min fredag i Rom den här helgen. Inte ens att jag satt bredvid en skönsjungande bortasektion kunde rädda mitt hjärta i fredags när det brast lite för varje minut som gick av matchen. Men jag är å andra sidan inte gjord för att gå på bortamatcher av den här typen heller. En otroligt dålig förlorare som tappar humöret alldeles för enkelt får kanske skylla sig själv när hon köper en biljett till Roma-Milan säsongen 2013/14.
Med det sagt så var det varken oväntat eller konstigt att matchen såg ut som den gjorde i fredags, den som säger någonting annat ljuger. Att man, efter en hel säsong av osäkerhet och dåligt spel, har vunnit fem matcher i rad gör inte att man helt plötsligt kan dansa hem tre poäng mot Roma på Stadio Olimpico.
Men det spelar ingen roll att det var väntat att få stryk av Roma, och det spelar ingen roll att man hade försökt förbereda sig på vad som skulle ske. Att se sitt lag så trött och maktlöst som i fredags gör ont.
Efter matchen i fredags kände jag mig bara tom, i lördags vaknade jag med den välkända “bakfyllan” som endast en riktigt tung förlust frambringar och igår var mitt hjärta lika sorgset som Rom-regnet.
Jag kan fortfarande höra Roma-publiken provocera Balotelli med sina burop, jag kan fortfarande känna bitterhet över deras lycka vid målen och jag kan fortfarande någonstans där inne höra de tappra Milanfansen sjunga för allt vad de är värda. Men det som ekar högst i mitt huvud än idag är killen mittemot mig på bussen hem efter matchen som pratade med sina vänner, såg att jag var inne på milannews på telefonen och sa: ”Grande Milan, non c’è”.
… I med- och motgång, forza Milan!