Påsk i Rom. Hela den här staden är uppslukad av påvens välsignelser och diverse religiösa event, och varje gång jag har svarat nej på frågan ”ska du till Vatikanen på söndag?” har jag fått konstiga blickar eller riktigt undrande ”varför?” tillbaka.
Folk här har ibland problem med att man inte är religiös, de tycker att det är jättekonstigt och verkar nästan bli lite rädda.
Det är inte det att jag är emot religion på något vis, tvärtom så älskar jag religion och tycker det är hur fint som helst att människor hittar något att tro på, att finna sig själv i, att leva efter och att dela med andra. Jag lyssnar gärna när någon talar om sin religion och kan inte ens räkna på två händer hur många kyrkor jag har besökt sedan jag kom hit.
Men religion är olika för alla. Religion är inte alltid religion så som vi får lära oss i skolan, religion kan vara så mycket mer.
Folk brukar fråga mig om jag inte behöver något att tro på ibland, något som kan hjälpa mig i svåra tider eller någonstans att vända mig för att få svar på livets alla frågor. Men jag har redan allt det där. Precis som de som frågar så har jag min hjälpande hand i livet, den kommer bara inte från samma håll.
Milan-Livorno på San Siro var mitt högtidliga event den här helgen och välsignelserna kom i minut 42, 51 och 83. Balotelli, Taarabt och Pazzini stärkte mitt framtidshopp och hjälpte mig att finna frid när de såg till att Milan plockade tre övertygande poäng den här omgången.
I AC Milan har jag funnit ett håll att vända mig åt när allting annat sviker. Jag har funnit något att tro på och leva efter och jag har funnit min största passion i livet. Jag har vigt mitt hjärta åt det här laget för all framtid och jag är nöjd så.