Fotbollsintresset är stort i min släkt. Min farfar har varit medlem i Malmö Fotbollsförening sedan urminnes tid och det intresset spred sig vidare till min pappa och farbror. Ja, det är inte särskilt svårt att förstå varför även jag älskar fotboll.
När jag var liten knatte tog min pappa med mig till Malmö Stadion och där har vi fått uppleva otroligt många lyckliga stunder tillsammans. Det är sådan glädje jag kommer bära med mig tills den dagen jag inte finns längre.
I söndags var det allsvensk premiär i Malmö och det kändes som alla andra hemmapremiärer, förhoppningarna låg i luften och alla såg fram emot en ny spännande säsong. Träffade polarna på puben för att ladda upp och allt var som vanligt, tills beskedet nådde en. En 43-årig fyrabarnspappa hade avlidit i samband med matchen mellan Helsingborgs IF – Djurgårdens IF.
TOTAL tomhet och det var det enda som fanns i tankarna. Man sätter genast saker och ting i perspektiv. Det kvittar om Balotelli filmar eller om Bonera inte hänger med när Di Natale dribblar sig förbi honom. Vad håller folk på med egentligen med allt det här våldet? Fotboll är ett spel och något som ska skapa gemenskap, inte våld. Hur förklarar man för fyra barn att deras pappa har gått bort för att han har “fel” färg på tröjan? Hur roligt hade fotboll varit om alla höll på samma lag? Folk som orsakar det som hände i Helsingborg har hamnat så oerhört snett att det knappt går att sätta ord på det.
När jag kom hem från matchen i söndags fick jag en varm kram från min mamma. Hon hade hört på nyheterna om det som hade hänt och sa till mig: “Nästa gång kan det vara jag som får ett sådant här dödsbesked när du ska gå på fotboll”. Sorgligt nog stämmer det, Djurgårdssupportern som miste livet i söndags var en supporter som hade rest många mil för att enbart heja fram sitt lag till vinst och inte för att bråka med motståndssupportrar. INGEN, med betoning på ingen ska behöva mista livet på grund av fotbollen och ingen familj ska behöva få ett sådant här besked.
Igår läste jag på Twitter om en pappa vars son inte hade vågat gå på AIK – IFK Göteborg: “Tänk om man dör, pappa”. Det är då det skär i hjärtat som allra mest. Ingen ska behöva tänka på det viset och särskilt inte barnen. Jag vill det här barnet och alla andra barn ska våga gå på fotboll, jubla och få ta del av fantastiska upplevelser tillsammans med sina föräldrar och vänner, precis som jag gjorde när jag var liten och fortfarande gör.
Nästan dagligen läser jag hånfulla kommentarer gentemot Allsvenskan om hur dålig den är och hur pinsam den är för Sverige. Kvalitén på fotbollen är kanske inte alltid den bästa, men supportrarna på de svenska läktarna är något vi ska vara otroligt stolta över, iallafall den stora majoriteten. Händelser som i söndags förbättrar ju givetvis inte ryktet kring Fotbollssverige, men efterspelet har varit otroligt rörande och fint. Manifestationer hålls runt om i landet, folk skriver sitt stöd på sociala medier, Fotbollssverige går ihop oavsett lagtillhörighet, för det är totalt irrelevant i sådana här stunder i livet. Den goda kraften är ofantligt mycket större än den onda och därför kommer den segra i slutändan.
Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig kring det här. Alla måste ta sitt ansvar: Supportrar, polis, politiker. Allihopa. Glöm aldrig att respektera alla dina medmänniskor.
Vila i frid Stefan. Alla mina tankar går till hans anhöriga.
Per Normann
Kommentarer är stängda.