Jag lever. Bloggen lever och Milan lever också. Tränarfrågan är mer levande än någonsin och ändå har jag inte hittat någon inspiration till att skriva sedan jag kom hem från Rom för snart en månad sedan.
Det var ett helt annat liv där, ett nästintill perfekt liv. Trots att Italien är ett långt ifrån perfekt land med en långt ifrån perfekt fotboll. Men det var enkelt att ta sig till Milano en helg och se Milan spela på hemmaplan, eller att bara gå ner till tobakskiosken runt hörnet och köpa sig en biljett till valfri Roma- eller Lazio-match.
Nu sitter jag i min etta i Örebro och säsongen är slut. Otroligt skönt måste jag säga, jag har aldrig längtat så mycket efter att en säsong ska ta slut som jag gjorde den här säsongen.
Helvetessäsongen kan man kalla den. Skador, dåligt spel, tränare som sparkas, spelare som inte presterar, dåliga resultat, tränare som inte gör som de blir tillsagda, en ledning som lever kvar på 80-talet och allmänt kaos.
Seedorf kom som en riddare på vit häst för fyra månader sedan, nu får han gå med svansen mellan benen efter att ha satt sig emot precis allt som går att sätta sig emot inom de rödsvarta väggarna.
Truppen var för dålig, de assisterande tränarna var för dåliga, ledningen skötte inte sitt jobb, spelare behövde bänkas för att vakna till. Allt han sa var rätt men blev fel. Förr var Milan en klubb där stora namn ville stanna, dit spelare sprang och ville avsluta sina karriärer. Nu är Milan en klubb där man gör sig av med och tar avstånd från sina legendarer som om de vore gårdagens sopor.
Milan fungerar lite som en gammal man på ett nybygge. Har en metod fungerat i 30 år, så fungerar den fortfarande. Det spelar ingen roll om det har kommit tio nya metoder som är avsevärt bättre på alla sätt och vis. Det som en gång har fungerat kommer alltid att fungera och inga ynglingar med färsk kunskap och energi kan komma och försöka bevisa motsatsen.
Men vad hade hänt om man hade startat generationsväxlingen några år tidigare? Vad hade hänt om Galliani bara hade avgått för ett halvår sedan när han stod med ena foten utanför klubben? Vad skulle kunna hända om man gav Seedorf en säsong till? Vad kommer att hända när Inzaghi tar över som tränare? Vad kommer hända om Berlusconi injicerar botox en enda gång till?
Nej, alla utom den sista frågan är seriöst ställda. Men det finns inget svar till någon av frågorna och jag är trött på att gå runt och filosofera kring det här dagarna i ända. Att vara Milan-supporter just nu är ingenting för människor med svagt psyke, men det är som det är.
Vad man än viger sitt hjärta åt så är det aldrig helt smärtfritt. Jag vill bara inte dras med i den negativa karusellen. Jag vill inte bli en av de där trötta gamla gubbarna som svarar: ”för att så har det alltid varit” när någon frågar varför jag håller på Milan. Jag vill för alltid kunna säga med stolthet att jag älskar klubben av hela mitt hjärta.
Tu sei tutta la mia vita.