Kaká, denna underbara brasse som har gjort så mycket viktigt för klubben i mitt hjärta, lämnar Milan och Italien för nya äventyr i MLS. Det är för andra gången i sin karriär som han lämnar Milano och varenda milanista skriker ut sin kärlek för spelaren. Är jag den enda som inte har så starka känslor för Kaká?
Ricky är och förblir en fantastisk spelare och människa. Han har varit viktig för AC Milan på så många nivåer och gjort avtryck i många människors hjärtan, det kan ingen ta ifrån honom. Men trots allt så är jag inte den personen som sörjer att han lämnar, för jag har ingen connection till honom på det sättet som jag vet att många andra har.
Många av mina skribent-kollegor här på MilanSverige skriver om Kaká som spelaren som fick dem att älska fotboll, som en barndomsidol och som anledningen till att hålla på rödsvart från första början.
Kaká har aldrig varit den spelaren för mig, och även om han hade varit det så är jag trött på att leva i det förflutna. Ut med det gamla och in med det nya, så känner jag inför mercato. Nästan som om det vore nyårsafton. Men det kanske är enkelt för mig att säga också, när en del av det nya innebär att jag får se min barndomsidol på Milans tränarbänk.
Även om jag sörjer att vi inte har några legendarer kvar i Milan, så är vi milanisti värda bättre än avdankade superstars. Vi behöver nya, friska målgörare, unga playmakers och betongväggar till försvarare. All heder åt de gamla legenderna och fanbärarna, men det är dags för nya spelare att växa fram.
Tack Kaká för allt du gjort, för dina fantastiska mål och ditt ständigt bankande rödsvarta hjärta. Lite sorgligt är det trots allt…
Kommentarer är stängda.