Dagen vi alla väntat på är här. Mario Balotelli, vår omslagspojke och bästa spelare, lämnar oss för Liverpool. Det är en försäljning som rör upp mycket känslor. Klart är också att den har många ansikten.
För mig kom försäljningen inte som någon överraskning. Jag kände på mig det redan efter säsongens slut – att det här nog var det sista vi hade sett av Balotelli i den rödsvarta tröjan. Och alla händelseförlopp under sommaren spädde på mina misstankar. Anledningarna var flera – här i punktform.
* Vi missade Europaspel och våra intäkter sjönk.
När det stod klart talade allting för att någon stor spelare skulle lämna. Vi var i alla fall tvungna att banta truppen rejält för att spara pengar.
* Drevet från media och ett misslyckat världsmästerskap.
Han har alltid varit måltavlan för skriverier i tidningarna och påhopp i TV. Det är ingenting som kommer att förändras nu i England heller, men efter VM fick han utstå mycket kritik. I vissa fall befogad, i vissa fall inte. Därutöver var det efteråt lite ansträngt mellan honom och resten av landslaget.
* Rasismen på läktarna.
Mario har under alla år fått leva med vardaglig rasism. Både på och utanför plan. Vår forne lagmedlem Prince Boateng valde av den anledningen att lämna landet. Jag tror också att den saken gjorde det enklare för Kevin Constant att godkänna en flytt till Turkiet. Den här problematiken har nog spelat en roll i Marios fall också.
* Berlusconis, Inzaghis och supportrarnas missbelåtenhet.
Balotelli kom till Milan med hög press på sig. Han skulle axla ansvaret för en hel storklubbs förvandling. Från att vara ett sjunkande skepp till att nå sina fornstora dagar. Det blev för mycket för honom. Och kanske var han heller inte rätt man från början. Han är en extraordinär fotbollsspelare och en godhjärtad man. Problemet är bara att han har ett psyke och en livsstil som inte är optimal för hans karriär. Ända sedan värvningen av honom har förtroendet från Silvio Berlusconi sjunkit. Det har länge legat och grott en misstro och en missbelåtenhet. När Inzaghi tog över kom det också ut uppgifter om att han inte tyckte att Balotelli passade in i den formationen han ville skapa.
Inte nog med detta tror jag att familjen Berlusconi nu systematiskt försöker få bort Mino Raiolas spelare. De vill inte ha med honom mer att göra. Kvar finns nu Abate och Niang. Om de inte lämnar den här sommaren så finns risken, eller möjligheten om ni så vill, att de skeppas iväg till vintern.
* En bild som fick ledningen att se rött.
Alla dessa saker tror jag fick sin kulmen för drygt en månad sedan. När Mario Balotelli lade upp en bild där han siktar in i kameran med ett stort skjutvapen för att markera sin ståndpunkt mot de som hatar honom. Han blev tillsagd direkt att ta bort bilden. Sedan dess har ryktena florerat lite extra, först med Arsenal och sedan Liverpool. Och nu är det verklighet. Mario är inte en del av vår trupp längre.
Vad säger vi nu då om den här försäljningen?
Ja, det är självklart upp till var och en att avgöra. Men vi kan i alla fall klargöra förutsättningarna och villkoren.
Milan säljer Balotelli permanent till Liverpool. Enligt rapporter från Gianluca Di Marzio kommer den engelska klubben att betala 20 miljoner Euro plus eventuella bonusar.
En del hävdar att det är ett för lågt pris, andra påstår att han inte är värd mer. Personligen tycker jag att man kunde ha krävt ett högre pris då man vet att Liverpool just sålt Suarez för, vad kan det vara, över 700 miljoner kronor. Det hade gjort försäljningen vettigare att genomföra.
Vi köpte och sålde honom för i princip likadana summor. Jag kommer inte ihåg exakt. Vi är hur som helst fortfarande skyldiga Manchester City 12 miljoner Euro. När vi ändå säljer en spelare av så pass hög kvalitet ska vi kunna tjäna på det ekonomiskt. Visst, i och med den här försäljningen och att vi släpper Kaká och Robinho så sparar vi in runt 20 miljoner euro i löner per år tills deras kontrakt hade gått ut. Det är mycket pengar som vi kan återinvestera – om det är något klubben vill.
Mario Balotelli har sina brister på plan, det kan vi ena oss i, men det är också en spelare som gett oss mycket. Under hans första vår i klubben gjorde han 12 mål på 13 matcher i ligan. Förra året gick det inte lika bra, men han levererade fortfarande i ett lag som var kaotiskt på alla sätt och vis. Han gjorde 14 mål i ligan och sju assist. Han har varit vår i särklass bästa spelare. Det är klart att han lämnar tomrum efter sig. Med det sagt är han inte oersättlig.
Om försäljningen ska betraktas som något bra eller dåligt för klubben, så beror det helt och hållet på vad som nu värvas in. Vi behöver fylla tre positioner för att vara redo för säsongstarten mot Lazio den 31 augusti och det med kvalitet. Alla milanisti vill förstärka med nya och bättre mittbackar, det vill jag också, men det finns just nu inte på kartan. Istället riktas blickarna på en ny kreativ mittfältare, en ytter och en striker.
I skrivande stund försöker Galliani att ro hem en värvning av Jackson Martinez från Porto. Jag har sett för litet av honom, men min uppfattning är att han borde spela i en bättre klubb. Nu säger jag inte att Milan är det, men det hade inte varit fel att hämta hem honom. Fast det beror också lite på prislappen. Vi måste ha råd med de två andra vi ställt in siktet på.
Rabiot från PSG. Det senaste jag hört är att Milan vill att han ska förlänga ett år med PSG så att vi kan låna honom över en period på två år. För att han sedan ska bli gratis. Vår sportchef Maiorino förväntas resa dit på måndag eller tisdag nästa vecka för att diskutera fram en lösning. Det hade varit ett lysande val att knyta åt sig honom. Han är ung, mycket lovande och av en spelartyp vi behöver.
Därutöver kommer Galliani snart att träffa Torinos president Cairo i hopp om att värva Alessio Cerci. Jag tror det går igenom då vi har goda band med klubben. Annars väntar väl Adel Taarabt på att få anlända. Någon av dem kommer. Det kan vi med största sannolikhet skriva hem.
Om vi misslyckas med dessa, ja då kan vi få obehagliga överraskningar i slutet av fönstret. Det kan bli att vi värvar dubbelt från Napoli. Dubbel olycka, det vill säga, i Blerim Dzemaili och Goran Pandev. Det är inga spelare som hade lyft oss, varken kortsiktigt eller långsiktigt.
Men, det behöver inte bli så illa. Många namn cirkulerar. Både bra och dåliga.
Som ni hör och förstår kan vår säsong redan avgöras i augusti. Vi går väldigt viktiga dagar till mötes. De val vi gör och de steg vi tar kommer att göra stora avtryck under 2014/2015. Låt oss nu hoppas att det här mörka molnet som vilat över klubben börjar lätta och att solen börjar titta fram. Och att den där soppan vi nu har genomlidit i två år börjar smaka bättre. Dessutom, låt oss nu hoppas att vi äntligen kan vara på väg mot en bättre framtid. Vi är värda det.
Till sist, vill jag tillägna ett par extra rader till Super Mario. Ända sedan han uttalade sin kärlek för AC Milan har jag varit honom trofast. När han var i Manchester City drömde jag om att få se honom i den rödsvarta tröjan. För mig var han spännande, komplett och ett galet geni. Därför svider det nu att säga adjö. Lika mycket för mig som det verkade göra mellan Mario och Stephan.
Det är ett avsked med fler än ett ansikte.
***
Det blev ett långt inlägg. Tack för att ni orkade läsa igenom det. Har ni åsikter så uttryck dem.
P.S. I skrivande stund är inte affären officiell, läkarundersökning och påskrivning av kontrakt kvarstår för Balotelli.
#ForzaMilan
Kommentarer är stängda.