På en kvarterskrog i en av Göteborgs stadsdelar där den makalösa värden Ali öppenhjärtat och välkomnande bjuder in gäst efter gäst träffar jag ibland den magnifika människan Sven.
Sven är bra mycket äldre än mig. Utan att avslöja varken hur gammal jag själv är eller hur gammal han är, så är det dubbla åldern. Och då är jag yngre, innan skämten börjar hagla.
Han är precis så som jag vill bli då jag når pensionsålder.
Sven tar sig ut till puben ibland. Sitter gemtygligt klipsk, generös med sina berättelser, en farbror. Även om farbror är något fel ord. Han känns aldrig som en farbror. Han känns som en jämnårig oavsett om du är 19, 39 eller 109. Han har det bara i sig. Han är helt enkelt en skön människa. Han har rest över hela världen, och fortsätter resa över hela världen. Sitter inte hemma och tycker synd om sig själv. Han charmar omgivningen med sin livsglädje. Jag vet inte om han är singel. Jag vet att jag inte är. Men om vi skulle tävla tror jag han skulle får mer tjejer än mig.
Livet är underbart när det flyter på. Vi föds, vi tas om hand av våra föräldrar, vi börjar växa upp och skaffar vänner för livet. Vi växer oss vuxna och skaffar familj. Vi åldras och ser i bästa fall tillbaka på minnen som får oss att både melankoliskt, nostalgiskt och även genuint lyckligt se åter på ett liv få är förunnade. Men alla får inte uppleva den fullständiga lyckan. Ibland sätter öde, gudar, otur och annan skit käppar i livet. Därför vill jag bli som Sven när jag åldras. Därför vill jag tänka som han gör nu och tror att han alltid han gjort. Det vill jag göra redan idag, för det är så förbannat livsbejakande! Jag tror nämligen inte hans liv varit en dans på några rosenängar. Men jag tror han funnit ett positivt näst intill Buddhistiskt sätt att styra det mot lyckligt oavsett. Råkar jag ut för något tråkigt deprimerande ärkesunk längre fram så har jag åtminstone levt bra i detta nu. Jag vill leva nu, och långt därefter. Jag tror Sven hittat nyckeln till bägge.
ALS. Amyotrofisk lateralskleros. Ibland kallat Motor Neurone Disease (MND), ibland Charcot Disease, ibland Lou Gherig’s Disease. Den sista efter en av de största baseballegenderna någonsin, som själv givetvis drabbades. Och här har vi det första problemet. Sjukdomen har så många olika namn. Det finns faktiskt inte ett unisont namn på den från kontinent till kontinent. Därför startade Ice bucket Challenge. Inget annat. Det var för att sprida information om sjukdomen. Syftet var inte att det skulle bli en ny kul jävla fluga på Internet där alla fick hälla vatten över sig bara för att få synas några sekunder. Det var för att sprida vad den är. Anledning varför jag personligen är lite trött på alla dessa Ice bucket challenge som sprids via internet; väldigt få av alla informerar varför de häller en hink med vatten över sig. Få förklarar vad hela syftet med kampanjen är. Få förklarar vad sjukdomen är. Helt ärligt. Att du är så “modig” och fryser några hundradels sekunder för lite vatten som sköljs över dig. Hur mycket tror du jag orkar bry mig?
Vad ALS exakt är, att föklara det. Jag tänker inte göra det här. Ni lever alla i en tid då Google ger möjligheter ingen generation tidigare haft. Ni har världshistoriens mest makalösa bibliotek vid era fingertoppar. Ni lever i en tid då ni själva kan vinna alla kunskap från den bekvämlighet er soffa ger. Jag vill inte försöka vara er lärare. Var din egen lärare. Ni, du, alla är så pass smarta själva. Utforska och upptäck själva. Om Christoffer Columbus kunde ge sig ut på okända vatten utan en GPS så kan väl du använda internet till något bortom Angrybirds och Facebook?
Vad jag däremot tänker göra är att knyta ihop detta till något som har med vårt älskade, avgudade och fortfarande fantastiska Milan att göra.
ALS, den obotliga och grymma sjukdomen har särskilt drabbat fotbollsspelare i Italienska ligan. Forskning visar att Italienska fotbollsspelare löper sex gånger större risk att drabbas av ALS än den genomsnittliga Italienaren. Och risken är inte relaterad till fysisk aktivitet eller doping. Det sistnämnda har förespråkats och påståtts ofta. Att nästan alla Italienska spelare är dopade och därför har de näst intill fått sin egen medicin (läs: straff). Inga Italienska basket- eller volleybollspelare har visat samma utfall. Och inga cyklister där vi vet att doping tyvärr under många år varit vardagsmat.
Det finns lika många förslag till vad som kan leda till ALS, som det finns läkare vilka studerar det. Några har påstått att nickar man en boll tillräckligt många gånger då får man det. Inget bevis för det finns. Då skulle boxare finnas överrepresenterade, eller? Några säger att man skall se på vilken typ av fysisk aktivitet som utövats. Fotboll i Italien har tydligt pekats ut som en. Statistiken säger sitt. Över 40 spelare har drabbats eller dött i ALS där. Statistiken säger sitt, men avslöjar som så ofta inget. Varför drabbas så många fotbollsspelare av ALS?
Så vad kan det bero på? Det unika med fotbollsspelare är att de får många små sår från tacklingar. Gräs och grus hamnar i dessa sår när spelare slänger sig för att skydda. Det är en teori. Men ingen vet egentligen. ALS är fortfarande lika outforskat som planeten Pluto, där det nyss fastställts att Pluto faktisk inte är en planet.
Vi här på Milan Club Svezia har väl med detta inte lärt er Nobelprisaktigt mer om ALS. Förhoppningsvis ändå mer än vad ett videoklipp här eller videoklipp där hittills gjort som inte ens nämner syftet då man häller en hink vatten över sig. Om ni ändå skulle hälla en hink över er, och be our guest, ha en man i åtanke när ni gör det.
Stefano Borgonovo.
Stefano startade sin karriär i Como. Spelade med IFK Göteborgs Dan Corneliusson, då Dan blev proffs efter sin succé med UEFA cup vinsten 1982. Från Como gick Borgonovo till Milan – för så bra var han. De år han spelade, 1986-1990, kanske han hamnade i skymundan för de flesta fans tack vare många andra stora spelare vi hade. Men aldrig för mig. Alla spelare var stora i mina ögon som var med under Milans misärår 1986.
Därefter gick Borgonovo till Fiorentina och några klubbar till. Men det var i Como, Milan och Fiorentina han gjorde sina största avtryck med dobbarna och bredsidorna. Stefano gick bort 27 Juni 2013, i ALS. I dokumentären Fotbollens Sista Proletärer (om IFK Göteborgs UEFA-cup vinnande lag 1982) får IFKs superskytt Dan Corneliusson hälsa på Stefano i sjukhuset under hans sista dagar, och Dan är lika lycklig för återseendet som han är nära att bryta ihop i tårar när han ser vad hans vän går igenom.
ALS is a bitch!
Milan har tyvärr en spelare till som gick bort i ALS. Giorgio Rognoni startade sin karriär i Modena 1964. Efter tre år flyttade han till Milan där han spelade på mittfältet i fyra säsonger. Han var med om att vinna ligan (67/68), Europacupen (68/69), UEFA cupen (67/68) och Intercontinentalcupen (69)
Vi har vår beskärda del av ALS i Milan!
Gör vad ni vill. Häng på trenden att hälla en hink vatten över er. Skänk eller skänk inte pengar. Men det minsta ni kan göra som Milanista är att varje gång ALS nämns, minns Stefano Borgonovo, minns Giorgio Rognoni. Jag brukar inte tipsa om andra lag än Milan, i detta fall gör jag undantag. Googla Stefano’s sista avsked, eller YouTube:a är vad ni skall göra. Se hans avtackning då Fiorentina spelade hemma. Under hans sista dagar i livet. Den som inte blir tårögd har ett hjärta av sten. Gör vad ni vill vad beträffar skänka pengar till ALS. Jag, vi dömer inte hur ni än väljer, men det minsta ni kan göra är att lära er om sjukdomen. Bidra till den kollektiva kunskapen. Det tar bara minuter. Kör Wikipedia, det är två minuter av ditt liv att läsa där.
Några till In Memoriam (ALS):
Armando Segato (Udinese/Fiorentina 1952-1964) Dog 1973, 43 år gammal
Adriano Lombardi (Siena/Avellino/Empoli 1987-1995) Dog 2007, 52 år gammal
Gianluca Signorini (Pisa/Parma/Roma 1978-1988), Dog 2002, 42 år gammal
Guido Vincenzi (Inter/Sampdoria 1953-1969), Dog 1997, 64 år gammal
STEFANO BORGONOVO, Dog 2013, 49 år gammal
GIORGIO ROGNONI, Dog 1986, 40 år gammal
Sempre nei nostri cuori
Kommentarer är stängda.