Jag gjorde en intervju i samband med ett skolarbete häromveckan. Samtalet mellan mig och killen jag intervjuade handlade om supporterskap och kärleken till en klubb. Ett intressant och uppskattat samtalsämne, trots att killen i fråga har ett hjärta som bankar för Premier League och Arsenal…
Under pratstunden sade han något som jag fastnade för. Dels för att det är sant, men även för att det kom så spontant och ärligt.
”Fotbollen fungerar som någon slags förbrödrande kraft i samhället”
Exakt den meningen är vad jag försöker förmedla i nästan alla mina texter. Men jag har aldrig förut hört någon säga det så spontant och öppenhjärtat som när jag satt i den röriga universitetskorridoren och gjorde en fyraminuters-intervju.
Jag vet att det finns folk där ute som kommer rasa över att jag inte kallar intervjupersonen för ”hen” och över att jag låter ”förbrödrande” stå kvar istället för att ändra det till något genusneutralt. Det är okej, rasa på ni. Fotbollen är verkligen en förbrördande kraft. En slags gemensam religion för oss som inte tror på någonting annat. Jag har aldrig känt att jag inte är välkommen bara för att män är överrepresenterade i sportsammanhang, och så länge jag får vara med kunde jag inte bry mig mindre om vad det kallas.
Vi kommer i kontakt med en sida av oss själva och kan släppa ut känslor som vi aldrig får utlopp för annars när vi fokuserar helt och hållet på fotbollen. Vi möter människor genom fotbollen som vi aldrig hade haft möjlighet att möta annars. Vi kan känna ett starkt emotionellt band till någon vi träffar för första (och sista) gången när vi står på en fotbollsarena och firar ett mål tillsammans.
Vi får ett sammanhang och blir en del av en tillhörighet…
De som inte har ett fotbollsintresse kommer aldrig förstå vad vi känner, eller hur något så simpelt som en bollsport kan framkalla dessa känslor. Men jag hoppas verkligen att de har någonting annat som liknar det här i deras liv. Alla behöver den sortens enande kraft.
Kommentarer är stängda.