Jag sitter egentligen som de flesta andra och bara snackar massa skit över Internet. Gnäller när det faller in.
Eller hur? Är det inte bara så det sker? Vi väljer stora ord och har stora åsikter i bekvämligheten vilken är soffan framför datorn. Få av oss gör egentligen något åt sakerna vi gnäller om här i cyberrymden eller i verkliga livet.
Rösta räknas knappt i min bok. En personlig åsikt. En som gör något i min bok är Asir. Jag ryser varje gång ett av hans inlägg dyker upp på min tidslinje.
Asir har jag lärt känna tack vare Milan. Vi brinner för samma klubb, hyser samma obeskrivliga kärlek för den. Han startade en grupp på Facebook och en sida på Internet som idag har tusentals besökare. Svenskar som får nyheter om AC Milan dagligen. Vi är officiell supporterklubb till Milan idag mycket tack vare honom.
Han studerade dygnet runt för att bli något föräldrarna kan vara stolta över samtidigt som han gjorde ett makalöst jobb att hålla oss uppdaterade om Milan. Det är ett otroligt åtagande om man tänker efter.
Vad gör Asir idag?
Mitt i den ljuvligaste tiden av sitt liv då man är tjugo-något, nyutexaminerad och har hela livet framför sig så valde Asir att verkligen påverka personligen. Han orkade inte bara tycka utan ville göra skillnad. Han är kurd och kunde inte bara sitta hemma läsa om vad IS gör mot kurder eller resten av världen där nere. Han samlade så mycket han kunde i form av välgörande gåvor. Kläder, mat. Sedan, för att vara säker på att det nådde fram åkte han ner personligen och delade ut allt till behövande. Han är kvar och hjälper behövande fortfarande idag.
Jag och Asir har aldrig träffats. Vi har aldrig mötts. Men på något fantastiskt vis så känns han som en nära vän ändå. Milan fick oss att mötas. Milan fick oss bli bröder. Hans stora hjärta fick mitt eget att banka hårt och känna vad vårt hjärta egentligen är till för.
Jag har några hjältar. Morsan och farsan, även om jag inte visar det eller säger det för väl varje dag så som jag borde. Alexander den store sen jag var liten av någon anledning. Paolo Maldini för evigt. Mandela, Djokovic, Astrid Lindgren, några fler. Therese Strömberg som skriver så klyftigt, vist och underbart för oss här är också en. Tjej som kaxigt slungat sig in i en mansdominerad värld och gör det så bäst. (Ja, ni andra skriver bra också men låt nu tjejen få ta lite plats utan avundsjuka)
Vi har inte bara hjältar som springer 90 minuter i den röd-svarta randiga. Vi har Milan-hjältar mitt bland oss. Precis här framför oss.
Asir är definitivt en. Imorgon kan du vare en, compadre. Imorgon kan du vara en. Bara du väljer att göra skillnad med handling och inte bara ord.
Forza Asir
Kommentarer är stängda.