Snön har landat i Linköping. Ganska mycket snö faktiskt, någon decimeter i alla fall. Jag älskar snön. I teorin. Inte så mycket i praktiken har jag kommit på idag.
Jag vaknar och kollar ut genom fönstret. Vitt, hur fint som helst. Struttar runt här hemma med kaffekoppen, överlycklig och gör mig redo för att kliva ut i vintern. Jag pulsar genom snön fram till busshållplatsen. Bussen är tio minuter sen, det blåser från alla håll och snön piskar mitt ansikte. Väl på bussen irriterar jag mig på att jag kanske missar nästa buss. Kommer fram till nästa busshållplats. Springer, så gott jag kan i snöstormen, över vägen och fram till hållplatsen. Den bussen är också sen. Tio minuter, standard.
När jag sedan ska hem börjar proceduren om igen. Bussarna är förvisso i tid, men plogbil? Finns inte i Östergötland verkar det som. Tio centimeter iskall, blöt snö ligger över trottoaren och jag får släpa mig fram med snö i ögonen igen… Men vintern är väl underbar?
Milan är lite som ett snöigt Linköping. Eller rättare sagt som mig i ett snöigt Linköping. De släpar sig motvilligt fram, med mycket vilja men egentligen inte så mycket energi. Jag tänker mig att spelarna trots allt älskar sitt jobb, vilket det faktiskt är, ett jobb. Att spela fotboll. Helt otroligt. Men just nu ligger det en decimeter blöt snö överallt, och de får kämpa som aldrig förr.
De springer, svettas, skriker och kämpar. Men förlorar ändå med två mål på hemmaplan mot Palermo. Ta Menez som ett exempel. Många sågade honom efter förra matchen, och det kanske var rätt gjort, men om man verkligen kollar ser man något helt fantastiskt.
Han kämpade, försökte, missade, försökte igen, missade ännu en gång, kämpade lite till, fortsatte missa, kämpade ännu hårdare. Han kämpade tills man till slut kunde se hopplösheten i hans ögon, och då kämpade han ändå ännu lite mer.
Jag kan trots allt uppskatta det. Livet är inte bara sommar, sol och paraplydrinkar. Det är kyla, försenade bussar och snö i ögonen också. Detsamma gäller fotbollen. Det är inte lätt att inte gnälla, jag gnäller också. Hela tiden faktiskt. Men vi måste försöka se det positiva någonstans också. Jag tog mig trots allt till bussen och fram till skolan. Menez gjorde inte mål, men han kämpade, härjade och sprang. Det måste vara värt något. Att kämpa är alltid värt något, vad man än kämpar för och hur resultatet än blir.
Kommentarer är stängda.