Hej Milan!
Du är klubben vars motståndare skulle sättas i skräck skrämmer ingen längre, förutom dina egna. Dina sju CL-titlar är snart ett minne blott, dina fornstora dagar är snart enbart historia och dina supportrar runtom i världen vänder dig snart ryggen. Jag är rädd att du inte längre vet vem du är, jag är rädd att du inte längre förstår vem du är, jag är rädd att du inte längre är den klubb jag en gång fastnade för.
Jag vet att du styrs av en man som inte längre vill spendera och reparera skadorna på din sköra yta. Jag är fullt medveten om att han sprider en lögn om att du saknar en stabil inkomst. Emiratiska flygjätten vars logga du bär på vittnar om något annat.
Det är få människor runt dig jag respekterar, de jag respekterar mest är personerna som utåt verkar förstå vikten av ett bära ditt emblem och din rödsvarta tröja. Jag har noll respekt för de så kallade huliganer som följer dig vart du än går. Dina föregångare hade aldrig nickat till din vice kapten, dina föregångare var inte ett gäng kriminella som livnärde sig från händerna på mannen som håller i piskan, dina föregångare skulle aldrig låta sin tystnad köpas.
Älskade Milan, du har på senare tid gjort mig besviken flera gånger och jag har varit tvungen att rannsaka mitt syfte med att stötta dig. Jag finner mitt grundsyfte fortfarande relevant, kärlek må vara överdrivet i ett abstrakt sammanhang men likväl är det fortfarande kärlek, i en annan form än den mänskliga.
Smärtan är temporär, ära och historia varar för evigt. Glöm inte bort oss som fortfarande tror på dig.