Klockan är 22:40 på söndag, Milan har ännu en gång tappat nödvändiga poäng i jakten på tredjeplatsen. Innan John Blund infinner sig kommer jag läsa Inzaghis bortförklaringar via Fotball Italia-appen som standardmässigt beskriver lagets otur och oförmåga och att de redan tänker på nästa match. Inte sällan försvaras någon av de äldre spelarna som återigen underpresterat trots hög lön och lysande karriär i bagaget.
Jag surfar in på tabellen och försöker se något positivt i mörkret, räknar för mig själv och konstaterar att om, om bara Milan lyckas vinna nästa match så kan vi närma oss tredjeplatsen. Men dessa om känns jobbiga och inte sällan tappar jag tron och nästintill hoppas på framtida förluster så att Silvio tröttnar och skänker klubben nödvändiga pengar. Pengar som kunde innebära att vi återigen rör oss uppåt mot nivån där vi hör hemma.
Milans lag är bra, ingen spelare är direkt dålig, problemet är spetsen och jämnheten. Talande var listan som Fotbollskanalen presenterade nyligen över världens 100 bästa spelare. Av dessa fanns ingen Milan-spelare med. Och borde inte vart det heller.
Silvios uttåg ur den italienska politiken och bryderier med rättvisan har lett till en troligen ofrivillig massa fritid. Denna fritid tillbringas inte alltför sällan på Milanello där han likt en gudfader försöker inpränta mod och styrka hos spelarna, annat hade väl varit konstigt. Problemet är att han bara lurar sig själv. För inget Milanfan med en historia i färskt minne låter sig tro att en central backlinje med Alex och Mexes, eller ett innermittfält innehållande Poli och Muntari kan vara med och slåss om Lo Scudetto, eller ens vara nära att få spela final i Champions league på San siros omdiskuterade matta 2016. Ingen.
För egen del så hör det alltid till en av veckans höjdpunkter att se Milan spela fotboll. Klubben andas historia, makt, kärlek och stolthet och hur många förluster det än blir så kommer tv:n knappas på fem minuter innan matchstart. Inga misslyckanden i världen kan ändra på det.
Som tidigare nämnts tycker jag efter att ha sett Milan i över 20 år inte att säsongens upplaga är dålig. I Lopez har man hittat en målvakt som är att lita på, i Alex en stark huvudspelare, i Armero finns en mäktig löpstyrka och i Bonaventura och Menez kämpaglöd och finurlighet. Problemet är att Milan saknar spelare som tar ansvar och levererar på samma nivå varje match, möjligtvis De Jong och Lopez undantagna.
Inzaghis naiva, glädjespridande och ungdomliga sinne trodde i alla fall jag kunde föra med sig något positivt och kanske ge ett självförtroende till spelarna som så väl behövdes efter förra säsongens katastrof. Men efter att varit bänkad framför dumburken även de tre senaste matcherna där Milan kammat hem en poäng mot lag tillhörande på nedre halvan, så tvivlar jag. Finns det någon tanke bakom Milans spel eller är speluppställningen bara siffror på ett papper. För hur defensiva ett lag ändå är som Atalanta var senast så måste spelare som Menez, El Sharaawy eller Montolivo hitta passningar, finter eller genombrott som dyrkar upp försvaret. Så svårt kan det inte vara.
I mitt tycke behöver Milan skapa sig en grund. En stabil defensiv med samma mittbackspar varje match och då gärna med en mittback med lite speed såsom Nesta eller Silva. Zapata kändes som ett bra val ur andraklassens spelare efter Milans ekonomiska sanering del 1. Tyvärr blev inte så fallet och efter att colombianen skadat sig efter en återigen usel insats kändes det nästan som en befrielse. Nej Milan behöver snabbhet, trygghet och ledarskap i det bakre leden. Får de det så kan vi därefter börja se uppåt i plan. Men problemet ligger också i Milans defensiva mittfält. Inte sällan får både Poli och De jong plats samtidigt på plan. Det är en för mycket av samma vara. Offensivt finns kvaliteterna men då Milan ofta hamnar i kniviga underlägen eller mot murar av defensiva lag så krävs vilja, styrka och främst mod. De enda som försöker ordentligt är Menez och Bonaventura och de misslyckanden de står för är mer välkomna än alla sidledspass som bara får de gråa håren att växa sig allt längre upp i hårfästet.
Nå, kanske Milan kan vända trenden i kväll mot Lazio. Ibland kan det vara lättare när båda bjuder upp till dans, och matchen är viktig. Lazio går för vinst och Milan likaså.
Låt oss hoppas på mirakel, någon gång måste det vända.
Forza Milan
Magnus Brorström