Idag sker, med största sannolikhet, det som vi väntat på i flera år. Berlusconi sänker sin gard och låter en utomstående investerare komma in och försöka ruska liv i det Milan som under en lång tid varit på väg neråt.
Det är historia som skrivs när Berlusconi inser att han inte längre kan göra någonting för att stoppa det sjunkande skeppet. Jag är övertygad om att han faktiskt vill klubbens bästa, trots att han verkat hjärtlös de senaste åren. Men vi får inte glömma vad han har gett oss. Hur mycket han har betytt för klubben.
13 internationella titlar, 15 italienska troféer, 7 internationella finaler, 7 ballon d’or, 12 finaler och semifinaler i Italien, 3 FIFA world player of the year. Listan kan göras lång över vad Milan har åstadkommit under Berlusconi-eran. Han var med och gjorde oss till en av de mest framgångsrika klubbarna i världen.
Berlusconi själv är noga med att poängtera detta i alla sammanhang han kan. Galliani likaså. Även om det blir tröttsamt i längden kan jag förstå varför de gör det. De har styrt klubben i både med- och motgång sedan 1986. 29 år av blod, svett och tårar. Det är klart de är livrädda att de ska glömmas bort. Inte minst med tanke på hur det sett ut under deras styre de senaste åren.
Kurvan bojkottar och kräver en försäljning, supportrar världen över hoppar på #saveacmilan-tåget. Klubben är Silvio Berlusconis skötebarn som han tog över i en tid som liknande den vi är i nu. Han vet vad en man med pengar och engagemang kan göra med den här klubben. Det är klart han känner sig nojig över att nästa ägare ska komma in och överglänsa honom. Därför är det inte konstigt alls att det drar ut på tiden, vacklas och tvekas fram och tillbaka.
Men det är dags. Berlusconi köpte i kris, nu får han även sälja i kris. Tack för allt, il presidente. Vi kommer aldrig glömma dig.