Milan är på gång. Är Milan på gång? Ovissheten som Milansupporter nu för tiden är fruktansvärt jobbig, men också spännande.
När jag en gång i tiden började hålla på Milan var det ganska enkelt. Dels för att jag inte brydde mig lika mycket när jag var tolv som jag gör idag, men också för att Milan var bättre. Jag pratade med en kompis häromdagen om Milans tre raka vinster. Jag berättade att jag var så lycklig i söndags att jag hade svårt att somna. Han svarade med att det är tragiskt att Milansupportrar ska behöva känna så.
Förr var det en promenad i parken att se Milan spela. Nu är det ångest, lycka, toppar, dalar. Djupa dalar… Men som sagt – spännande. Och fotboll ska handla om känslor. Det ska handla om att sväva på rosa moln och känslan av att åka fritt fall utan säkerhetsbälte.
De här tre vinsterna fyller truppen med självförtroende och vinstsug. Det vi kunnat se tidigare matcher är att Milan tappar gnistan så fort man gör ett mål. Och tappar ännu mer när man släpper in ett mål. Men mot Lazio var det helt annorlunda. Man spelade bra matchen igenom, vägrade låta motståndarna komma till farliga lägen och trots två riktigt tunga avbräck med Bertolaccis och Alex skador så fortsatte man kämpa. Kämpa för varandra.
Mexes var den stjärna som lyste starkast efter sitt inhopp. På sin första bolltouch gjorde han mål och sedan fortsatte han att sprida galen energi bland spelarna som kanske trots allt började bli trötta. Han samarbetade med Romagnoli och visade verkligen varför han är en spelare som är ovärderlig att ha i truppen.
16-åriga Gianluigi Donnarumma fortsatte stå för galna räddningar blandat med en viss osäkerhet. Och det är helt okej att en dos orutin lyser igenom hos en så pass nykläckt Serie A-målvakt. Men att Diego Lopez nu visar sig vara skadad och tvungen att vila ytterligare några matcher oroar mig. Fortsatt förtroende för Donnarumma kommer till slut att bita honom i baken, tror jag. Trots att jag är väldigt för att ge unga talanger chansen så är jag väldigt emot att ge dem för stort ansvar direkt. Han kommer att släppa in ett par skitmål, kanske bli syndabock för en tung förlust framöver, och för en 16-åring kan det vara för hårt att ta den kritikstorm som alltid ligger nära till hands hos Milansupportrar idag.
Vi är som sagt inte där vi en gång var. Att som Milansupporter se på en Milanmatch idag innebär att man sitter på helspänn, kastas mellan hopp och förtvivlan, och de allra flesta hittar en stackars spelare att skylla allt på vid förlust. Men nu har vi väl ändå något på gång. Eller?