Milan gjorde en varm novemberkväll väldigt grå och tråkig. Istället för fjärde raka segern fick vi uppleva lidande men allt som allt bjöd Milano på en fantastisk helg.
Klockan står på 06:23 och Öresundståget börjar rulla från Landskronas station. Trots lite sömn, mörker och kyla var vi pigga och taggade på att åka till värmen. Tågresan mot Köpenhamns flygplats känns kortare än någonsin och väl där framme var det full fart mot gaten som gällde. För en gångs skull var informationen uppe i god tid på EasyJets monitorer, det kändes som att allting bara flöt på men någonstans i bakhuvudet tänker jag att hur bra än denna resan verkar bli kan Milan förstöra den. Hänt förut och det kan hända igen.
Efter två timmars behaglig flygresa öppnas planets dörrar. Solen skiner och den varma luften värmer skönt mot huden. Är det möjligt att vi i november månad kommit till sommarvärme på Malpensa? Jag tar upp mobilen och ser att släktingarna skrivit:
“Hej Midde, hoppas resan gick bra. Vi är lite upptagna men din pappas farbror kommer och hämtar er, han vet var ni hittar nyckeln till lägenheten. Jag har lämnat mina bilnycklar till er, åk och roa er så ses vi sen. Kramar.”
Efter en dryg halvtimmes bilfärd från Malpensa är vi framme i Cornaredo, där släktingarna bor. Klockan är nu 12:15 och temperaturen har gått upp till 23 grader i skuggan. Livet leker helt enkelt. En släkting hade kommit hem innan oss men skulle iväg igen, vi vill inte ta någon av bilarna utan ber honom köra oss till tunnelbanestationen Molino Dorino och åka därifrån. Vi tar på oss våra Milan-tröjor och åker iväg. Första stopp blir Casa Milan.
Vi hoppar av på Lotto och möts av en blå himmel när vi går upp för trappan. Den drygt kilometer långa promenaden är så vacker att vi glömmer att vi inte ätit på ett halvt dygn. Efter cirka 10 minuter kommer vi fram till “Casan”. Kenan, som är i Milano för första gången, kan inte sluta förundras över hur vackert och mäktigt det är. Vi köper matchbiljetterna på sektion 266, centralt på andra ring, och går sedan rundvandringen på museet. Det är lika mäktigt som vanligt men mina tankar går bara mot kvällens match och magen skriker efter mat.
Det är dags att lämna Casa Milan och åka till kebabställe nummer ett i Milano, Centrale Türkich Kebab. Efter en fin pratstund med servitören och god mat åker vi till stan för att ta en promenad runt Doumo:n. Den är så vacker som bara den kan bli. Nu börjar det också kännas att vi varit igång väldigt länge utan att sova eller vila så vi bestämmer oss för att sätta oss ner på Caffé de Ville och ta några öl som uppladdning till matchen. Många glada människor kommer fram och vill snacka Milan, vi får nog efter ett tag och beger oss mot San Siro. På väg dit snackar vi om hur vi tror att matchen kommer vara, då drar Kenan fram super-jinxen:
– Hoppas fan inte det blir 0-0, det hade varit så tråkigt.
Ungefär då möts vi av världens vackraste syn: ett San Siro som lyser upp i mörkret. Kenan säger att han aldrig sett något mäktigare, jag är lika förbluffad som vanligt. Jag är kär i detta ställe. Jag skulle kunna stå här och glo på arenan i en evighet, så vacker är den. Efter att ha gått ett varv runt San Siro var det dags för spelarbussen att anlända. Först kommer Atalanta-bussen som buas ut på väg ner till parkeringen under arenan. Sedan kommer Kevin Prince-Boateng med frun och sin unge i knät medan han kör. Även sportdirektören Umberto Gandini hinner komma innan de rödsvarta hjältarna anländer. Som vanligt ser man ingenting, vi fans sjunger och bussen susar förbi efter två sekunder men känslan är ändå skön. Man känner närheten till spelarna. Med hjärtat pumpande av adrenalin går vi in på arenan.
Kenan springer upp för trapporna och är exalterad, jag känner samma trots att jag är där för femte gången. Vi kommer fram till våra platser som är helt perfekta, bästa jag haft på San Siro. Curva Sud sätter igång stämningen och matchen sätts snart igång. Det enda jag vill är att Milan ska vinna, samtidigt vet jag att det blir tufft. Första halvleken blandar och ger, Milan kunde lätt haft ledningen tycker jag. Kenan, som inte följer Milan, berömmer Niang och Montolivo. Andra halvleken var 45 minuters lidande.
Mer om matchen berättar jag i veckans podcast-avsnitt men här är några tankar jag hade medan jag gick tillbaka från San Siro mot Lotto.
– Cerci är den sämsta spelaren i Milan och jag utvecklar varför i podden.
– Niang och Bacca kan åstadkomma fantastiska saker ihop.
– Donnarumma är fantastisk MEN hans orutin är väldigt tydlig när han ska sätta igång spelet. Ofta väldigt stressad.
– Var försvann mittfältet i andra halvleken?
– Domaren höll en fruktansvärt dålig nivå.
– Varför fick Honda hoppa in?
– Vi kunde förlorat men är obesegrade i fem matcher i rad!
Efter 4 timmars sömn ringer alarmet klockan 4:30 och det var dags att flyga tillbaka. Planet landar på Kastrup och vi möts av en kall vind. Två timmar senare är vi hemma i Svalöv. Denna 24-timars resa innehöll det mesta och jag längtar redan till nästa.
Midhat Kuduzovic