Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross formulerade 1969 en modell för att identifiera sorgens olika stadier hos den som drabbas av ett dödsbesked. Jag är naturligtvis medveten om att ett dödsbesked inte går att likställa med att ens favoritlag i fotboll underpresterar men modellen fungerar i viss utsträckning även för den som är drabbad av att heja på AC Milan i denna svåra tid.
Det första stadiet är förnekelse. Att medvetet eller omedvetet förneka krisen. Att Milan genomgår en kris råder det ingen tvekan om. Ändå hänfaller man stundom i att förneka krisens omfattning. Men för det mesta så har vi lämnat stadiet av förnekelse bakom oss för ett par år sedan.
Det andra stadiet är ilska. Om man hejar på AC Milan så har man de senaste säsongerna upplevt en hel del ilska. Företrädesvis under matchdagar. Ilskan är en ständigt återkommande vän.
Det tredje stadiet är förhandling. I somras öppnades plånboken och flera spelare hämtades in. Bacca, Romagnoli, Luiz Adriano, Balotelli och Bertolacci var spelare som skulle lyfta AC Milan. Ofta har man tänkt att “får vi bara in en bra försvarare så…” eller “hittar vi bara en striker så…” Dessvärre tycks krisen vara djupare än så.
Det fjärde stadiet är depression. Det är egentligen för denna fas jag skriver den här texten. Oftast när Milan spelar dåligt och tappar poäng så upplever jag ilska. Efter matchen mot Carpi var jag rasande. Men under matchen mot Hellas Verona så upplevde jag något nytt. En oändlig sorg och uppgivenhet. Jag var såklart arg också men den framträdande känslan var sorg. Jag blev bara väldigt ledsen. Inte den sortens sorg man kan uppleva när man förlorar en enskild viktig match som en final i Champions League eller liknande utan en bottenlös sorg. En sorg från vilken man bara vill gömma sig under täcket.
Det femte stadiet är acceptans. Slutligen måste man kapitulera och acceptera. När man kommer dit så måste man också lösa de praktiska delarna. Det finns många spelare i dagens Milan som kanske helt enkelt inte är tillräckligt bra för en klubb som Milan. Det enda vi kan vara säkra på är att vi aldrig kan acceptera ett Milan som är så dåligt som dagens.