Milansupportern Armin Kesedzic har skrivit en gästkrönika om Milans situation som klubb och lag. Han jämför nu och då och uppmanar till tålamod.
Jag har följt Milan i cirka 20 år och under alla de 20 åren har Milan ALLTID varit ett lag i världsklass och minst en kvartsfinal i Champions League var lika förväntat som att det obligatoriska regnet på midsommar.
I dessa tider, de förmodligen mest otåliga tider någonsin i mänsklighetens historia hör jag folk klaga och sucka. Resultaten uteblir och storhetstiden är över. Jag själv sitter lugnt i båten. Visst sitter jag och saknar tiderna då Kaka och Shevchenko var de två mest fruktade anfallsspelarna i hela Europa och Maldini och Baresi/Stam/Nesta de mest fruktade backarna att möta. När till och med Kaladze(diskokungen) var ett fullgott alternativ till mittbackspositionen eftersom han fick pisk av kaptenen om han inte gjorde allt i sin makt. Jag saknar verkligen den tiden av hela mitt hjärta.
MEN nåt som är ännu värre att sakna är viljan och motivationen hos spelare. Den här likgiltigheten som uppstår när spelarna inser att inget funkar, taktiken är kass, ingen annan i laget kämpar, presidenten skiter i det… ”varför ska jag kämpa?” Det är då jag sitter hemma och kollar på matchen och börjar känna frustrationen krypandes. Vanligtvis får den utlopp i mina bosniska svordomar.
Då kommer Mister Mihajlovic in och börjar ställa frågor. Han började ställa frågorna i somras, han börjar få svaren nu. Det var längesen man såg ett Milan så fulla av energi där varje närkamp räknades, ett Milan där taktiken och resultatet kom i första hand och ett Milan där spelarna tillsammans står bakom sin tränare och dennes beslut. Det är självklart att Milan går i försvarsläge mot Napoli. Ett Napoli som haft nästan samma startelva i tre års tid, där spelarna har spelat med varandra dag in och dag ut i dessa tre år och ett Napoli som bytt tränare EN gång på tre år. Det är extremt tacksamt att vara en tränare som tar över ett sånt lag, ett lag med en färdig spelidé och en filosofi som delas av hela truppen. Milan tar en poäng mot Napoli på bortaplan, det är en finfin bedrift och spelarna och tränarna förtjänar all beröm dom kan få.
En sak som är viktig att förstå är att Milan är så bra dom bara kan vara just nu. Fotbollen är inte en on-demand serie man kan streama eller ladda ner när man vill, det är inte en Billys Pirog i micron, det är helt enkelt en fråga om tid. Milan har alltså haft Allergi, Tassotti, Inzaghi, Seedorf och nu slutligen Mihajlovic, alltså 5 olika tränare på två år… Vad förväntar sig folk? Att det hela ska gå över en natt och sen spelar vi CL-final? Ett Milan som dessutom saknar en riktig världsstjärna i laget.
Det hela kommer ta tid, men vi är äntligen på rätt väg. Jag står också absolut bakom Mihajlovics sätt att prioritera försvarsspelet först och främst eftersom det är så balansen i ett lag byggs upp. Se på en tränare vid namn Mourinho, han vann hela CL med ett okänt Porto enbart på sitt försvarsspel, sedan gjorde han samma sak med Inter. Det minns vi alla tror jag. Många klagade på honom då och idag anses han vara en av världens största tränare.
Milan är mitt inne i en övergång och jag tror inte att svaret enbart är att sälja av klubben eller delar av den utan att ha tålamod med spelare/tränare och låta dem sätta sin prägel.
Jag sitter lugnt i båten…
– Armin Kesedzic