Vem av oss skulle inte vilja leva livet som fotbollsproffs i vår favoritklubb?
Om vi struntar i bilarna, de herrgårdslika husen, hänga med kändisar och få gå före i kön vart man än spatserar ut, så måste den mest fantastiska aspekten av det livet vara matchdag då du vet att ett fullpackat San Siro kommer möta dig med sång, jubel, applådåskor och en förväntan det enkelt går att skära ut en bit av med kniv.
Hur slött bladet än måtte vara.
Bortamatch i Europa där du precis skall gå in från spelartunneln på Nou Camp, Estádio da Luz eller Anfield. Där måste det kittla precis lika mycket i varje åder och artär. Att; “nu jäklar går vi ut och tar dem här på deras egen gräsmatta!”.
Det är verkligen ingen liten stress man kan utsättas för under de där situationerna nämnda ovan. Hur förälskad i exakt varje sådant ögonblick en individ än är. Vissa hanterar det sammanbitet; Jaap Stam, Kakha Kaladze, Alberigo Evani, Gattuso. Ut på planen med filosofrynkad panna fokuserad på en enda uppgift.
Några hanterar det med en axelryckning. Nonchalant konstnärligt som om de föddes i en mittcirkel under avspark i ett derby; Andrea Pirlo, Maldini, Nesta, Totti, Del Piero, Rui Costa.
Andra, ja andra verkar kunna skaka av sig precis allt som inte är eufori, glädje och tacksamhet att de får uppleva vad minst hälften av världens ungdomar dagdrömmer om. De springer runt där med ett evigt leende som om de hela tiden tänker att snart kommer någon nypa dem i armen och de vaknar upp från en fantasi.
Fotboll är en industri. På gott och ont.
Det går inte att vända den riktningen.
När jag ser en spelare som springer runt och ler mest hela tiden, det gör mig själv så glad av outgrundlig anledning. Anledning som egentligen inte borde vara gåtfull. Jag antar att de påminner mig om hur den här sporten skall vara. I första hand kul. Inte frustrerande eller trigga ilska. Och den får mig att känna de är sunda i sin attityd vad gäller tacksamhet.
I dessa dagar när mitt Milan haltar värre än Emils häst precis innan hyssens mästare lyckas bluffköpa den från handlaren, då väljer jag glädje istället för att gräva ner mig i miseria. Jag googlar fram bilder på de spelare vi haft i vår trupp vilka alltid log likt småpojkar som fått sin första bilbana i julklapp.
Inte bara innan match eller efter vinst.
Nästan varje gång de ens fick en boll passad till sina fötter.
På bilden har ni tre. Vilka fler kommer ni tänka på som alltid log på planen?