Säsongens sista match är spelad och nu börjar en tid då jag gärna stänger av allt som har med Milan att göra, ett tag.
Bara ett tag.
För nu börjar tidiga delen av Silly Season och den enerverar mig lika mycket som, eller intresserar mig lika lite som, Hänt Extras löpsedlar där det skrivs om Anna Book och vilken diet hon just nu går på, eller vilka bortslängda hundvalpar en jurymedlem i svenska Idol försöker rädda.
Med social media har det blivit ännu värre. Oftare. Ständigt flöde. Nu sätter det igång. Med rykten och påståenden. Där vi i ärlighetens namn vet att de flesta är tagna ur metaforiska arslet.
Den spelaren skall säljas, sägs det. Alla de där hundra skall köpas, påstås det. Det är inte Silly Season i början. Det är Crazy Season. Galenskap. Nu går så många på allt som någonsin skrivs i de värdelösaste av tidningar eller sämsta av webbsidor och varje dynga måste Milan parera, för att dementera.
Men hur tror människor egentligen att dagstidningar och majoriteten av webbsidor som vill vara tidningar funkar?
Genom att attrahera med sensationalism, eller är det inte så?
Och nu går så många igång på det.
Milan kan ryktas köpa in Hulken i backlinjen, Daredevil på mittfältet och Wolverine i anfallet. Nog kommer någon spilla detta som rykte och nog kommer ett par av våra egna fans säga hur bra detta skulle vara i framtida lagbygget.
Jag hatar Silly Season med passion och förstår inte varför fler inte gör det.
Vilken satisfaktion får man av att höra 90 namn i minuten förknippas med Milan som sedan aldrig bär tröjan?
Är inte det som att ta en Colombiansk lina ovanpå en sträng kaffe vilken ligger ovanpå en Escobars lina, skapa ett nytt kex och låtsas man kommit på en ny tesort?
Men nog med gnäll. Själv går jag i Milan ide som en björn.
När Silly Season är över, när vi börjar få ihop den nya truppen, då älskar jag det. Då när vi spelar våra första träningsmatcher och de nya spelarna luftas. Då är jag med. Då är jag så nyfiken se hur alla dem passar in och vad de kan tillföra.
Nu är det ett vacuum. Nu är det mittemellan Shitty Season och VM.
När VM är över, då ungefär vet vi hur vårt nya Milan ser ut och vad vi skall backa upp.
Att det skall behöva bli nytt nästan varje år är ett tecken på svaghet. Inte ekonomisk styrka. Min dröm just nu, det är att vi fortsätter ta in och tar upp våra egna. Låter våra egna produkter spela. Jag väljer nämligen Cutrone sju dagar i veckan, framför Messi eller Ronaldo i rött och svart, varje dag i veckan.
För Cutrone och de unga från egna leden, de ÄR Milan.
De andra är i ärlighetens namn bara legosoldater.
Det finns inget som gör mig lyckligare än spelarna vi skapar.
Vem som helst kan köpa det någon annan skapat. Nu är vi så härligt nära mer skapa vilka andra så gärna vill ha. Så nära.
Och som vanligt bjuder jag in er, vad tycker ni om allt detta?
Ni får skälla på mig bäst ni vill. Debatt om hela saken är avsikten.