För något år sedan tänkte jag att vi måste steppa upp lite och fixa medlemskort Milan Club Svezia, ett kort man kan ha i plånboken och skryta om.
Kortet var lätt att fixa, designen var ganska enkel att ordna. Nästa steg var att gå ut marknadsföra medlemskap i Milan Club Svezia (MCS), att folk skulle önska köpa sig ett medlemskap. Något som jag lovar kommer belöna sig. Det kommer.
Men redan från början fanns en tanke att visst finns det vissa där ute i Sverige som förtjänar vara hedersmedlemmar, som inte ens skall betala? Visst finns det vissa som skall få ett särskilt kort? De skall bara ha ett kort och på detta skall det till och med stå att de är hedersmedlemmar? Socio Onorario. Personer vi kan skryta om som är med i MCS.
När man frågade runt var det första namnet alla nämnde Adam Alsing. Om någon kom på två eller tre namn till så var det alltid ”ja, de andra är nog Milan också, men Adam är definitivt Milan och han skall vara med”. Ständigt var det Adam som dök upp. Och det vet alla sedan länge. Alla som har lite koll vet att Adam Alsing alltid varit Milan.
När jag gick ut med info om medlemskorten och sa till folk att nu kan ni ordna ett för er själva, då visste inte ens Adam Alsing att han var hedersmedlem. Han skickade ett mejl till mig och ville beställa ett till sig själv och sin son. Det var väldigt viktigt för honom att sonen också skulle vara Milan-supporter. När jag förklarade för honom att han var en av våra hedersmedlemmar och inte skulle betala för sitt kort, då blev han försynt, generad, och lite stolt. Det här var vad vi skrev till honom i brevet som han fick med kortet: “Adam Alsing – De flesta känner dig främst från teve eller radio, det gör vi också, men ännu mer känner vi i Milan dig som en (sedan lång tid) hängiven supporter av just Milan. Jag har frågat runt; Perlskog, Ekwall, vilka andra som följer Milan. Ständigt är det ditt namn som först dyker upp när man frågar. De andra håller på jösses, och det är deras förlust. Vi är lyckliga att ha dig på vår vackra sida av arenan.”
Jag känner inte Adam, men ändå känner jag honom så som jag känner många av er andra där ute. Jag satt aldrig ner och åt en middag med honom, men ändå känner jag för honom, bara av den enkla anledningen hur mycket han älskade Milan precis som alla vi andra gör. Jag förstod precis vad han önskade mest, så som vi önskar mest. Och älskar mest. Efter fru och man och barn och familj. Men ändå inte efter för Milan är en del av hela den biten. Vila i frid fratello.
Vila i frid Adam. Vi glömmer dig aldrig.