Under söndagen fick vi ta del av artikeln från NY Times som avslöjade att tolv av de mäktigaste klubblagen i Europa ska forma en egen liga. Det kändes orealistiskt. Men mot kvällen exploderade det och fler uppgifter meddelade att det faktiskt var sant. Den krönika som undertecknat hade skrivit om Milans, sportsliga, potentiella återkomst till UEFA Champions League borde ha varit hög aktuell, men i denna stund känns den mer inaktuell än någonsin.
Idén om den nya superligan har främst drivits av, Agnelli (ägare av Juventus), Perez (ägare av Real Madrid) och Glazer (ägare av Manchester United). Det råder ingen tvekan om att storklubbarna har drabbats hårt av pandemin. Förlorade intäkter har inneburit stora problem för klubbarna, en situation man inte varit i tidigare. Även om dessa klubbar betalar ut enorma löner till sina spelare är det en liknande sits för alla andra fotbollslag. Genom fotbollshistorien har vi sett att storklubbar hamnar i sämre perioder men man brukar återhämta sig och komma tillbaka till toppen, det är det som kännetecknar en storklubb. Fotboll går i cykler. Genom Super League vill dessa storklubbar garantera sin status och enorma summor för sin egen del. Varför ska dem behandlas annorlunda? Det är deras historia, traditioner och framgångar som lett dem till att bli en storklubb.
De lag som rapporteras ingå i Super League ska garanteras cirka 200-300 miljoner euro för sitt inträde till turneringen. Det är hisnande summor. Det skulle innebära att Milan som klubb är tillbaka ekonomiskt men personligen känns det helt fel att göra det på ett sådant sätt. Det finns en charm i att som klubb ta sig tillbaka till den absoluta eliten av klubblagsfotbollen igen, genom hårt arbete och en välskött förening. Milan har de senaste åren satsat på yngre spelare, både inom de egna leden och genom rekrytering. Klubben har börjat återhämta sig ekonomiskt och vi börjar se frukten av det arbetet. Atalanta är inte där dem är av en slump. Deras president Percassi hade en vision för drygt tio år sedan och han har lyckats. Hur? Atalanta har en av Europas mest attraktiva ungdomsakademier (exempel, Ahmedhodzic tackade nej till Milan till förmån för Atalanta), modern fotboll samt att man byggt sin egen arena. Milan är också på god väg att ta sig tillbaka till toppen inom Serie A. Juventus har hamnat i en tuff ekonomisk situation/generationsväxling och Inter har ekonomiska problem. Det här är rätt tid för Milan att höja växeln och utmana våra rivaler. Å andra sidan är det inte särskilt överraskande att Milan är positiva till Super League, våra ägare är en mäktig aktör i den ekonomiska världen. Det hela luktar amerikansk kapitalism. Vi har våra egna Elliott, The Glazers i Manchester United och inte minst amerikanska JP Morgan som rapporteras vara de som backar upp hela kalaset.
Problemet med hela den här röran är att förtroendet för UEFA är lågt. Det har skett en hel ekonomisk doping på den allra högsta nivån där klubbar som PSG och Manchester City inte blivit bestraffade. Financial Fair Play, FFP, har inget fungerat som tänkt. Den har tvingat klubbar som Milan att ta tag i sin ekonomiska situation men jag anser att detta bara har varit sunt för klubbens fortsatta existens. Däremot har det skett en hel del uspekt inom den organisationen. Jag minns hur jag utgick från att CL-lottningen i slutspelet ofta var riggad med varma/kalla bollar. Det handlade om att få till några bra TV-matcher som skulle locka till sig en bred publik (Milan mot Barcelona började kännas löjligt). Sedan har vi ett flertal incidenter med rasism där UEFA inte agerat tydligt. Många har bilden av att UEFA vill en sak men gör sedan något annat. Och varför har man reagerat så fruktansvärt starkt mot Super League samtidigt som ett korrupt världsmästerskap, där människor dör dagligen, ska arrangeras om ett år? Varför hotar man inte att stoppa de europeiska länderna från att delta i VM och tvinga Qatar att respektera de mänskliga rättigheterna? Pengar. Allt handlar om pengar. Och med Super League blir de ekonomiska konsekvenserna för UEFA förödande.
Vad händer nu? Det är frågan många ställer sig. Så även jag. Ska jag bli upprörd när Krunic tappar bollen i 92:a minuten eller inte? Och hur blir det med den där förbaskade Champions League-sången som jag längtat efter nu i 8 år? Jag förstår ingenting. Men jag förstår att det här är långt ifrån över. Det är mycket möjligt att vi nu ser bara början på något. Det är spel mellan två giganter, ECA (de tolv storklubbarnas egna organisation) och UEFA. Det kan mycket väl bli i slutändan något av ett mellanting. Att UEFA går med på en superliga men att dem skulle arrangera det. Då skulle intäkterna för storklubbarna öka samtidigt som UEFA får sin del också.
Sista ordet är långt ifrån sagt än. Men en sak vet jag. Det finns något unikt med att kolla på fotboll i dess renaste form. Visst, vi kan bli underhållna och tycka det är oerhört kul att se PSG och Man City lira fotboll för det kan deras spelare onekligen. Men samtidigt lämnar det en konstig eftersmak, nästan som när man dricker Cola Zero och tycker det är gott till en början men därefter kommer denna kemiska märkliga smak. Det är inte äkta. Man ser hellre klubbar som Borussia Dortmund och Ajax komma med sin charmiga, fartfyllda och äkta form av fotboll. Man vet att hårt arbete och en bra organisation ligger bakom deras framgång. Innan jag och min bror blev kära i Milan och dess vackra färger blev vi kära i denna otroliga lilla runda sak som har skänkt oss så mycket glädje. Och när vår mamma tog samtliga våra bollar eftersom att vi hade skjutit sönder alla hennes mindre attraktiva takkronor i hemmet tog vi ett par strumpor, tejpade runt och skapade en boll. Fotboll ska vara så enkelt och det ska vara, för alla. Fotboll är för varje pojke och flicka i världen, oavsett bakgrund och förutsättningar. Fotboll ska vara för alla. Fotboll ska vara till alla. Super League är bara för vissa och det, är inte fotboll.
Av: Ninjas-Gabriel Shemoun