En gång i tiden självklara härskare av vår stad. Nationens mästare. Fruktade i hela Europa. Men allt skulle förloras. Nationen förändrades, Europa blev ett minne blott och vår stad, Gotham City, hamnade i händerna av vår mest bittra rival.
Vi blev mätta av triumferna. Vår kropp lärde inte sig de nya tekniker som krävdes för att fortsätta regera och dominera. Istället åldrades vår kropp bit för bit och körde fast i gamla rutiner. Kroppen behöver skötas om, fortsätta tränas och utvecklas. Tiden stod inte still och den skulle komma ikapp oss. Nu hade till och med vår Karl Alfred lämnat oss. Med det tappade vi vår identitet och sinom tid skulle vi även förlora vår själ. Allt som fanns kvar var de fina minnen av våra tidigare erövringar.
Kroppen blev svagare, vilsnare och nästintill förgjort. Vi hamnade i det värsta helvetet på jorden – The Pit. En cylinderformad stenmur som ledde oss rakt ner under jorden. Härifrån var det i stort sett omöjligt att ta sig ifrån, bara några enstaka få hade klarat det genom historien. Och det fanns absolut inget som talade för att vi skulle kunna lyckas med det omöjliga. I synnerhet inte med tanke på vilket skick vi befann oss i. Kroppen var svag, misskött och varken rätt vilja eller kunskap existerade inom oss.
Där i vår cell, nedbrutna, uppgivna och olyckliga började vi minnas vår historia, vår identitet, vår styrka och främst våra gamla lärare: det handlar inte om att aldrig falla, utan att vi reser oss från fallet. Ett hopp tändes. Vi började finna stöd hos våra cellkamrater. Läkningen hade startat och träningen togs upp igen. Vi började kämpa för att återuppbyggas och stärkas. Vi planerade för det stora hoppet. Vi skulle komma ut ur detta eländiga helvete. Vi skulle bli fria. Men för att bli fri från The Pit behövde man klättra upp och göra det mest osannolika: ett nästan omöjligt hopp från den ena stenen till den andra. Den enda vägen som leder oss ut ur fängelset.
Vi hade fäst repet runt oss, det var dags att ta klivet upp och göra det stora hoppet. Vi misslyckades. Men hungern att lyckas växte. Vi läkte, fortsatte träna och försökte igen. Bara för att lida nederlag återigen. Det där repet som vi hade fäst runt vår kropp gav oss falska förhoppningar om vår styrka att faktiskt lyckas. Vi behövde göra oss av med den och utföra uppdraget i full harmoni med vår själ.
Under tiden vi försökt komma ut ur fängelset hade vi återfunnit vår själ. Den själen som vi saknat så länge. Med dess elegans, briljans och ryktbarhet hade vi hittat tillbaka till vår enastående och unika identitet. Själen hade stärkt alla våra lemmar, skänkt oss ny mod och nytt blod. Om vi nu skulle klara av det stora hoppet skulle vi göra det utan garantier, utan något rep som binder oss. Vi skulle utföra hoppet utan någon rädsla och endast drivna av tanken av att vi kommer klara det.
Det var liv eller död. Vi var redo. Kroppen kändes stark, själen var med oss mer än någonsin och övertygelsen att lyckas var det enda vi såg framför oss. Vi stänger våra ögon för att finna inre energi och tog ett enkelt men ett kraftfullt hopp från ena stenen. Och eftersom hoppet var så fjärran hann vi se långt under oss de lojala anhängare som hade stöttat vår strävan. Med nöp och näppe nådde vi till den andra stenen. Vi hade gjort det! Upp hela vägen ur den cylinderformade stenmuren och ut ur The Pit. Vi tog ett djupt andetag i den friska luften och blickade över det lugna landskapet med vinden i vår rygg. Vi var redo för nya utmaningar och början av en ny resa.
Nu har vi återvänt för att ta tillbaka vår stad.
Nu har vi återvänt för att leda vår nation med stolthet.
Nu har vi har återvänt för att återerövra Europa.
Skriven av: Ninjas-Gabriel Shemoun