Gianluigi Donnarumma gjorde en exklusiv med Redbull.com, här är vad han hade att säga.
Om hans barndom:
– Mitt mål har alltid varit att bli nummer ett. Jag bodde i Pompeii med min syster och i mitt rum hängde det affischer med Buffon och Dida. I början tränade jag inte bra, det var bara för att det var kul. Jag var 5 år när min farbror började ta mig till planen, då insåg jag direkt att jag ville bli målvakt. Jag var aldrig rädd och jag var hänsynslös. Det var inte lätt att hoppa på en grusplan. Fotboll har alltid var allt för mig, när träningar var inställda grät jag. Jag har allt att tacka min farbror och mina föräldrar.
Vad var din dröm som barn?
– Vinna VM med den Italienska tröjan och att vinna Champions leauge. Detta är varje barns dröm. Tränaren Ernesto Ferraro har alltid trott på mig, han sa alltid att jag kunde ta mig till Serie A. När jag var 13 flyttade jag hemifrån, det var roligt men tufft. Min farbror grät hela tiden. Jag gick stationen tillsammans med 3 andra lagkamrater för att åka till Milano. Jag var förväntansfull för jag åkte till en ny stad, men även lite nedstämd. Vi var i en bostad och hade hela nedervåningen. De första dagarna när man inte vaknade upp hemma var riktigt svåra, på morgnarna grät jag. I Milan fann jag en fantastisk miljö, ungdomssektionen är fantastisk, utan några strikta regler. När tiderna är jobbiga hjälpte vi alltid varandra.
Hur tog du dig till a laget?
– I början spelade jag med ett utav de yngre ungdomslagen(national) och sen efter ett halvår flyttades jag upp till det regionala. Efter det kom jag till primavera laget. Under mitt tredje år fick jag chansen att träna med a laget och i oktober det året gjorde jag min debut i Serie A. Jag började som tredjemålvakt, sen vad som hände det hände. Det var en vecka som jag aldrig kommer att glömma, jag kände att det var något konstigt. på lördagen kom jag till planen och dem sa att Mihajlovic ville prata med mig. När tränare vill prata med dig i omklädningsrummet vet du att det är något på gång. Han frågade mig om jag var rädd för att spela i Serie A och hans visste att jag skulle säga nej. Han ville att jag skulle spela, för jag var starkast. Jag tackade honom väldigt mycket för förtroendet. Det var väldigt emotionellt vid slutsignalen, sen ringde jag mina föräldrar på direkten. Jag sa till den att sätta sig på tåget, jag behövde inte berätta det två gånger.
Vilka minnen har du från förstalaget?
– Jag släppte in ett mål utav Berardi mot Saussuolo som jag borde ha tagit. Efter att du har gjort ett misstag har du svårt att smälta det. Jag fortsatte älta det. Dagen efter kände jag mig lite nedslagen men Mihajlovic tog mig åt sidan och visade mig ett utav hans mål i Toldo som var från ganska lång distans. Han sa att även de bästa gör misstag även efter år utav erfarenhet. Han gav mig all sitt självförtroende och dem orden betydde väldigt mycket.
Hur tog du dig så långt?
– Jag har alltid trott att hårt arbete betalar av sig, att arbeta med ödmjukhet, uppoffring och passion är enklare. Jag har spelat i Serie A i 6 år nu, man får mycket respekt. Jag gör mig själv hörd och mina lagkamrater lyssnar på mig. Målvakten måste styra försvaret, vi måste överföra säkerhet och tillit.
Tittar du på matcherna i efterhand?
– Ibland, speciellt när jag inte sover. Jag gillar att titta på de matcherna som gick bra, inte de andra. Jag blickar alltid framåt både efter misstagen och det som gått bra. Som man säger, de bästa räddningarna är alltid den man gör därnäst. Jag tänker alltid på nuet.
Och vad har framtiden att erbjuda?
– Jag hoppas att kunna spela så länge som möjligt, till närmare 40, det är min passion. Mitt mål är att vinna så många pokaler som möjligt, speciellt med det Italienska landslaget. Min allra största dröm är att vinna Ballon d’Or, jag kommer att göra mitt bästa, sen får vi se vad som händer. Varje dag är en ny chans att lära sig något nytt.
Vad är du rädd för?
– Jag är rädd för ödlor (skrattandes). Nej men seriöst så är jag lite rädd för att flyga, men jag börjar komma över det.