Såhär under Silly Season brukar mitt Milan-hjärta vila, annars hade jag nog drabbats av ett flertal hjärtattacker under de år jag följt klubben. Fotboll är det bästa som finns. När man är helt uppslukad av en klubb är det både det bästa och det värsta som finns. Ni vet vad jag menar med det sista.
Det fanns en tid då fotboll var det näst bästa som fanns, då jag var i 20-års åldern, hög på testosteron och t.o.m. kunde bli förälskad i ett lönnträd bara det hade rätta formerna och långlockig krona. Men just nu är jag singel, lycklig att jag kan sitta och se på någon hackande träningsmatch över nätet med armenisk kommentator när Milan möter Lokomotiv Moskva eller ett tjeckiskt lag med tre konsonanter i rad i namnet utan att bli avbruten med frågor om varför en skåpsdörr lämnats öppen eller vilken pasta, den skruvade eller fjärilsformade jag vill ha till köttfärssåsen.
Men jag kanske skulle ta och presentera mig innan jag fortsätter.
Drygt 40 bast fyllda, uppväxt och bor i Göteborg. Det finns ju vissa som gör poäng av att tala om hur länge de följt sitt lag, hur stora fans de är. Visst, jag har klubbmärket tatuerat på vänster arm, hjärtats arm, och Maldinis ryggtavla med orden ”Una leggenda per sempre” i skrivstil på höger. Om det gör mig till någon större fan än andra, det tror jag inte. Snarare var detta min medelålderskris. Istället för att köpa mig en röd sportbil på lån eller fjällvandra ensam i Tibet så gick jag in som en fjantigt leende tonåring till tatueraren och kom ut stolt som en påfågel. Jag har följt Milan mer än hälften av mitt liv, men det gör inte att jag känner mig ett större eller mer äkta fan än 20-åringar som hashtaggar och twittrar på Internet. Snarare påminns jag om hur gammal jag börjar bli.
Men jag påminns också om den enorma skillnaden mellan fans idag och då jag började följa Milan.
När jag växte upp fanns inga dedikerade fotbollskanaler, inga sportbilagor i dagspressen, naturligtvis inget Internet och än mindre hela bloggar om transferrykten. Möjligheterna att följa Milan var minst sagt begränsade. Det fanns inte på kartan då att spekulera vilka spelare Milan borde göra sig av med eller köpa in. De spelare man hade, de älskade man oavsett prestation. De bar Milan-tröjan och detta var nog. Med Playstation och fri tillgång till streamade matcher har detta ändrat sig drastiskt. Nu är varje fan en spektakulärt kunnig coach. En spelare är inte vatten värd om han gör en halvt dålig säsong. Buden om vilket halvdussin spelare som skall köpas in och vilket halvdussin som skall halshuggas på Piazzan framför Madonnina haglar. Särskilt nu, särskilt under sommaruppehållet. Och det är då mitt Milan-hjärta tar paus. För att förbli friskt och inte få en 9a på Richterskalan. Det är nu jag brukar skita fullständigt i alla spekulationer, inte läsa så mycket om vad mytomanen Galliani har att säga, istället hinna ikapp allt det jag missade under mina tidiga år som Milan-fan, det som alla yngre fans har så väl serverat via YouTube och SopCast. Jag går tillbaka och forskar i vår ärofyllda historia. Ett exempel är Ruud Gullit.
Innan Ruud Gullit skrev på för Milan var han ett vagt rykte om blivande stjärnspelare i svensk media. Det fanns inte så många svenska spelare i Holländska ligan, så den fick inte mycket utrymme, och de hade nog med att beundra Real Madrid, tyska landslaget eller ett tjongande Notts County bara för att de spelade i högsta ligan i England för att hinna med. Ruud blev en omedelbar succé, inte minst för att han såg ut som han gjorde med sitt rastafarihår. Nu skulle jag kunna skriva en halv sida om Ruud i Milan, länka till mål som Ruud gjorde för Milan, men det tänker jag inte. Det kan ni ta och leta upp själva och har antagligen redan gjort. Nej, åter till det jag gör under dessa sommarmånader, min resa tillbaka i tiden möjliggjord med Internet, jag letar upp det jag önskar jag kunde sett när jag började följa Milan. Jag låtsas t.ex. att det är säsongen då Ruud skrev på och tar reda på vad det var som fick Milan att köpa loss honom. Jag letar upp klipp på honom i PSV och Feyenoord. Ibland när jag läser inlägg från fans som så fort fördömer en spelare önskar jag att de gjorde likadant, letade i arkiven istället.
När Johann Cruyff lämnade Ajax för Barcelona och lyfte klubben från Real Madrids skugga, uppfanns Tiki-Taka. Det var Ajax totalfotboll från 70-talet som utvecklats i dagens Barcelona, och inget annat. Efter några år utomlands i bl.a. USA och därefter Levante tvingades Cruyff återvända hem efter mindre lyckade investeringar som gjort honom näst intill bankrutt. Han återvände till Ajax, men Cruyff som alltid varit en högtravande, arrogant typ krävde en för den tiden enorm summa i årslön. Han begärde drygt 4 miljoner annars skulle han lämna. Ajax som varken hade dessa medel på 80-talet eller ville betala för en Cruyff nära pension släppte honom och som ett stort finger i ansiktet på klubben skrev han på för ärkerivalen Feyenoord. Den sista klubb en Ajaxspelare skall skriva på för. Johann Cruyff nämns ju allt som ofta bland de bästa spelarna i fotbollens historia, men de flesta av oss är för unga för att ha sett honom. Mitt bästa minne av honom är då han satt på bänken i Aten som tränare för Barcelona i Europacup finalen 1994. Stöddigt hade sagt att Barca var storfavorit till titeln men fick se 4 bollar susa förbi Zubizarreto samtidigt som vår Rossi höll nollan.
Men det här, ett sammandrag från hans sista säsong, den han spelade i Feyenoord visar en del av hans storhet.
[youtube id=”T3-_Z4Rolx4″ width=”600″ height=”350″]
Och relevansen i att länka den är att en viss Ruud som hämtats från HFC Haarlem spelade på topp
Men för att verkligen få en uppfattning om varför Milan köpte Gullit bör vi hoppa några år fram i tiden då han spelade i PSV. Ingen spelare har någonsin eller kommer antagligen någonsin se så elegant ut i sin spelstil, som Ruud.
[youtube id=”qnh8ZxtxZK8″ width=”600″ height=”350″]
Så, Milanisti, vad jag försöker säga är: ta en paus ibland från att spola fram i tiden med hypotetiska drömelvor. Stanna till och njut av arkiven, av vår fantastiska historia, av de fantastiska spelare vi haft. Och när det ser som mörkast ut, när det verkar som att vi tappar mot de andra storlagen, minns att vi alltid kommer igen.
För vi är Grande Milan!
Gäst inlägg av: Zvonko Katic
Kommentarer är stängda.