Milan har just förlorat mot Juventus med 3-2. Resultatet i sig är faktiskt inte så tokigt med tanke på att Juventus stadium ska vara en av de svåraste arenor att vinna på i Italien. Dock så ger den senaste tidens resultat en blek bild av ett sargat Milan som saknar både flera nyckelspelare och självförtroende för att på allvar hota både Juventus och Europa just nu. Det här är ett försök till att analysera vad det är som har gått snett. Vad är fel? Vems är felet?
Innan jag ger mig in i själva krönikan vill jag bara förtydliga en sak. Jag tror inte på hat. Jag tror inte på att folk via sociala medier uttrycker sitt missnöje och både kritiserar, hotar och poängterar folks inkompetens med stora bokstäver och utropstecken. Jag förstår den, men jag stödjer den inte. Om man inte är besviken efter en förlust så är man ingen supporter. Det är det som är själva grejen med att vara just supporter. Man följer sitt lag i nöd och lust i något heligare än ett äktenskap. Det är det som fotboll och sport i allmänhet handlar om. Dock så vet varken jag eller alla ni som kommer läsa den här krönikan om vad som egentligen händer innanför Via Turatis väggar. Vi vet inte vad som händer på Milanello eller i omklädningsrummet förutom det som medias snedvinklade kameror visar. Just därför vägrar jag hata något när jag inte vet vad jag hatar. Som supporter får man se resultatet, men den egentliga orsaken kan vi bara spekulera i. Det är just det jag kommer göra. Utan en massa svordomar och utropstecken ska jag försöka väga massa olika variabler mot varandra och kanske, bara kanske föra lite ljus över detta Milan som just nu känns som något helt annat än det laget mitt supporter-hjärta brinner för. Nu är det så att jag självklart kommer behöva kritisera. Annars så skulle jag inte skriva över huvud taget. Dock så är det en skillnad på att kritisera och att slänga ur sig en massa spontant hat och svordomar.
Vi börjar med de som kanske har den mest direkta kontakten med resultatet. Spelarna. I dagsläget så har Milan flera spelare på skadelistan som normalt sett hade varit ordinarie på planen idag. Spelare som skulle förbättra kvaliteten, självförtroendet och framför allt resultatet. Om man kollar till säsongen så långt så brister Milan i alla lagdelar. Abbiati är fortfarande en bra målvakt, dock så gör han ibland fortfarande enkla tavlor (Napoli). Försvaret lämnar stora hål bakom sig och har aldrig känts trygg sedan Thiago Silva lämnade för spel i PSG. Mittfältet saknar spetskvaliteter och med undantag för De Jong så har samtliga spelare inte levt upp till förväntningarna. Anfallet har svårt att göra mål och utan en viss Balotelli så ser det ruskigt tamt ut när vi börjar närma oss motståndarnas straffområdet.
Om vi börjar med försvaret så finns det egentligen inte så mycket att säga. Mexes och Zapata är ett mittbackspar som hade varit bra i lag som Genoa, Torino eller kanske till och med Udinese. I Milan så får de oss bara att längta tillbaka till de mittbackspar vi förfogade över för 10 och 20 år sedan. Bara en sån sak som att vi har skolat om både Abate och Constant till backar kan vara bra ur en viss synpunkt då de tar med sig vissa offensiva egenskaper. Dock så avslöjar det bara en brist på Milans förmåga att få fram bra backar med bra defensiva egenskaper. De pågående orgien om att ytterbackarna ska fylla på och vara med i anfallen har svept över Europa som en stormvind. Visserligen har det gett en viss dimension i anfallsspelet. Men som back så måste dina defensiva egenskaper alltid gå före. En back måste kunna försvara, annars har man inget i backlinjen att göra. Bristen på en kompetent backlinje blir tydligare ju bättre lag man möter, och det är det som just det som kostade oss viktiga poäng mot Juventus och många andra lag före det.
Anfallsspelet är avgörande för att vinna matcher. Gör du inga mål så vinner du inte. Svårare än så är det inte. Just nu har Milan 3 renodlade anfallare i truppen. Balotelli, Pazzini och Matri. Där har du två spelare som vi vet kan göra mål i Milan-tröjan. Dock så var båda otillgängliga i matchen mot Juventus. Matri må vara en spelare som hade gjort det bra i de flesta mittenlag i Serie A. Just nu så gör han det inte ens bra i ett sådant… Lyckligtvis så ska han inte vara ordinarie i ett friskt Milan. Dock så är han en bra spelare att kunna slänga in för att förändra en matchbild. Han har tidigare visat att han kan göra mål i Serie A, men ordinarie ska han inte vara. Ni har säkert märkt att jag inte har räknat med El Sharaawy, Niang och Robinho. Detta då jag anser att de mer är yttrar/offensiva mittfältare och kan/ska inte spela i en central anfallsposition.
Till sist har jag mittfältet som jag anser är den del som kanske har fått tagit minst skit bland supportrar och medier, medan den egentligen borde ta mycket mer. Samtliga mittfältare förutom De Jong och i viss mån Poli har underpresterar antingen prestationsmässigt eller förväntningsmässigt. De Jong är bäst i ligan på sin position. Hade han inte spelat hade Milan varit på väg mot Serie B vid det här laget. Muntari och Nocerino har under säsongen visat upp att de har precis lika många spetsegenskaper som de har brister. Det vill säga inga. De är spelare som på sin höjd ska sitta på bänken i ett lag med Milans historia och rykte. Båda har visat att de kan göra mål då och då, men rent spelmässigt så bidrar de inte med någonting. De är helt enkelt mediokra. Sen finns det spelare som Emanuelson. Han har visat att de har spetsegenskaper som kan vara matchavgörande. Tyvärr så lyser jämnheten med sin frånvaro och ibland undrar man ifall han står och dricker vatten vid sidlinjen eller faktiskt är kvar ute på planen. Sen har vi vår nya “Il Capitano” Montolivo. Enligt mig en bra spelare som imponerade stort under sin första säsong. Dock så önskar jag mig mer av honom. Som kapten blir ansvaret mycket större. Som kapten förväntas du kliva fram när andra kliver bak. Som kapten ska du ta dina medspelare i kragen och visa vägen genom vilja och inställning. Den rollen har han ännu inte fyllt upp och han har en stor kostym att fylla, och han lär behöva växa i den fort nu. Mittfältet saknar idag den kvalitet och ledstjärna som man måste besitta för att vara ett topplag. Napoli har Hamsik, Juventus har Pirlo och Roma har De Rossi. I dagens Milan skulle Montolivo eller Kaka kunna bli den som leder de rödsvarta framåt så småningom. De har potentialen, vi får se ifall de har ryggraden.
Innan vi går vidare måste jag bara snabbt kommentera skadorna. Som jag redan nämnt så är Milan oerhört skadedrabbat. Detta har naturligtvis påverkat prestation och resultat. Med en frisk trupp så spelar inte halva det lag som spelade senaste matchen. Dock så måste spelarna hitta tillbaka till den rollfördelning och kämparglöd som är nödvändig för att vinna matcher. Alla måste veta vad som förväntas av dom, och de måste kunna leva upp till förväntningarna. Idag saknar jag den inställning för att kunna göra något åt situationen. Det är som att spelarna bara väntar på att något ska hända. Ingen tar tag i taktpinnen och leder laget framåt. Det spelar ingen roll vem som tar den, men någon måste göra det. Skador eller inte.
Nästa del handlar om tränaren. Det intryck jag har fått av Allegri är att han, precis som många av spelarna, är medioker. När Milan vann Serie A senast så gjorde man det tack vare individuella prestationer från främst Ibrahimovic, Boateng och Thiago Silva. Sådana spelare besitter individuella kvaliteter som både avgör matcher och gör din omgivning bättre. Zlatans inverkan på Nocerino är ett klockrent exempel. Utan sådana spelare så hänger mycket på den individuella skickligheten hos tränaren. För mig så är de viktigaste egenskaperna hos en tränare karisma och fingertoppskänsla. Att kunna vägleda dina spelare och vid rätt tillfälle få ut det maximala utav de spelare du har till förfogande. Ett exempel så en sådan tränare är enligt mig Jurgen Klopp. Han har fostrat och väglett spelare så som Sahin, Kagawa och Götze till nya fotbollshöjder som i slutändan gjorde att de ville testa lyckan på annat håll. Men när de hamnade i Real, United och Bayern så är de helt plötsligt inte lika bra längre. De hamnar på bänken eller i frysboxen och är blott en skugga av sitt forna jag (Götze har inte riktigt kommit dit ännu, sen har han en betydande konkurrens om startplatsen, men han är likväl på bänken). Det roliga är att när Sahin återvända till Dortmund så var det som att han återuppstod ur sin aska och spelar åter igen från start i ett av världens bästa klubblag. Tur? Knappast. Klopp vet precis vad han gör. Tyvärr gör inte Allegri det. Mot Juventus så var det två helt olika aktiviteter vid bänkarna. Conte var som vanligt aktiv, gestikulerade och manade på sina spelare. Han bytte in Giovinco som gjorde ledningsmålet och fick Mexes utvisad. Det är fingertoppskänsla. Allegri kan ibland göra några halvtama försök. Men ögonen ser trötta ut och munnen är som ett rakt streck. Inget ansiktsuttryck, ingen inspiration, ingen vinst. Allegri är i början av sin tränarkarriär. Han har mycket kvar att lära och borde nog ha sneglat lite på andra bänken för att på första parkett se hur ett lag leds mot seger. Skadorna är inte hans fel, värvningsstrategin är inte hans fel. Dock så är taktiken och framför allt coachningen i högsta grad hans ansvar, och det ska bli mycket intressant om det är det nuvarande mediokra spelartillgången eller det taktiska upplägget som är den största anledningen till att den inte väger upp hans bristande matchcoachning.
Sist har vi kommit till ledningen och den skara gamla gubbar (och Barbara) som ansvarar för hur klubben sköts och vilka spelare som plockas in. Först ut är Berlusconi. Mannen som tog över ett ännu mer sargat lag än dagens Milan och gjorde den till vad den är idag. Mina känslor mot denna man är mycket delade. Rent statistiskt så har han faktiskt lyckats bättre än många andra. Han har till exempel vunnit mer som ägare för Milan än vad både Perez har gjort med Real Madrid och Abramovich har gjort med Chelsea. Kollar man dessutom på hur mycket de har spenderat så blir Berlusconis facit än mer imponerade. Dock så kan man inte alltid luta sig tillbaka på gamla meriter och att ha en ägare som ger uttrycket av att inte engagera sig 100 % i klubben borde inte få äga merparten av den. Att han för något år sedan fick böta stora summor för en skandal utanför fotbollens värld gör inte saken bättre. ägarens och klubbens image går ihop. För någon vecka sedan sa en person till mig “hejar du på en fascist-klubb?!”. Personligen gjorde det mig inte i ryggen om det är en fascist-klubb eller inte, men ägaren är ansiktet utåt, och borde håller det rent från skavanker.
Gränsen mellan geni och galenskap är mycket tunn, och Galliani är den lindansare som dansar på den allt tunnare tråden. Ibland älskar jag honom. Som är han plockade in Balotelli för vad som många ansåg ett underpris. I andra fall kan man fråga sig vad som gick runt i skallen på honom när han köpte Matri för pengar som vi hade kunnat få in Ljajic, Strootman eller någon annan spelare för. Är han bara snål? Eller är det helt enkelt så att han har så små marginaler att jobba med att han helt enkelt hellre chansar med en billig budgetvärvning som kanske kan lyckas istället för att lite dyrare värvning där allt annat än succé är ett misslyckande. En billig prislapp underlättar pressen. Efter en säsong med Nocerino hade vi gjort ett kap, efter två så var inte alla lika glada. Faktum kvarstår. Gallianis värvningsstrategi förblir en gåta där man kan skratta ena dagen för att gråta nästa. Det återstår att se vad vilken av det det blir. En sak är säker. Galliani ska aldrig underskattas, det är farligare än att dra på sig frispark strax utanför straffområdet när Pirlo spelar i motståndarlaget.
Vi börjar närma oss slutet och jag tänkte återvända till frågan om vems fel det är. Mycket har sagts, samtidigt som mycket är osagt. Dock så planerar jag inte att skriva någon bok utan försöker komma fram till något som kan likna en slutsats. Den enkla slutsatsen, som du som läser inte alls behöver hålla med om, är att det kanske inte alls är någons fel. Faktum är att alla bara försöker göra sitt bästa. Den startelva som ställde upp mot Juventus håller på sin höjd för spel i Europa-league, och spelarna som spelar försöker trots allt bara göra sitt jobb, även om det är mindre bra. Vi har en tränare som verkligen försöker, men som inte har varken kunskapen eller gnistan för att tända spelarna. Vi har en ekonomi och president som inte är konkurrenskraftig på den globala fotbollsmarknaden. Felet kanske istället ligger hos oss supportrar. Vi hejar på ett lag som har en av de tyngsta historiker som finns i modern fotboll. Här har otaliga historiska fotbollsspelare spelat och kraven följer därefter. Milans supportrar är vana att vinna, och förväntar sig att klubben ska fortsätta göra det. Klubben har ett rykte och anseende som kräver vinst. Dock är realiteten en annan. Milan är inte bäst i Italien just nu. Just nu är vi inte ens bäst i Milano enligt tabellen. Det är kanske så att vi ska erkänna fakta om att det här inte kommer att vara en guldkantad säsong, och kanske inte nästa säsong heller för den delen. Men frukta inte.
För lite mer än 7 år sedan föll domen om att Juventus skulle spela följande säsong i Serie B. Historiken bakom Calciopoli behöver vi inte dra här. Men tänk er vanäran och ilskan som klubbens supportrar måste ha känt då. Den kan vi inte ens mäta oss med ännu. Idag är samma klubb Italienska mästare och slog just Milan med 3-2 på sin nya arena som har lett dom in i en ny sportslig och ekonomisk era. Inget lag kan vara bäst jämt, och inget lag är sämst för alltid. Allting följer i vågor. Milan kanske inte är bäst idag, imorgon eller om ett år. Men jag är övertygad om att vi någon gång i framtiden kommer känna samma stolthet som vi en gång kände. Jag är säker på det. För vi är världens finaste klubb. Vi är Milan.
Kommentarer är stängda.