Första halvleken startade som väntat, Milan styrde. Lika väntat var nonchalanta passningar av Milan. Samtidigt som vi styrde så hade Catania bestämt sig för att backa hem hela laget och sluta spela helt. Istället för att Milan ska ta ett stadig tag i situationen och köra över Catania så valde man att slå den svåra bollen. Vilket i sin tur gjorde att bollen alltid hamnade hos Catania, fast än Montolivo, De Jong och flera andra lyckades bryta redan i mitten så såg det väldigt darrigt ut. Vi höll på att ställa till det för oss själva ganska rejält. Efter ca åtta spelade minuter så hade vi uppgraderat oss från otroligt dåligt till okej men inte tillräckligt. I 12″ minuten kontrade och krånglade Catania in 1-0 genom Castro. Catanias första försök resulterade i mål, det vart en rejäl suck men man kände ändå någonstans att det skulle lösa sig. Den känslan blev starkare när Montolivo enkelt sköt in Emanuelsons inlägg i 18″ spelminuten. Sedan tog Milan över matchen helt och Catania hade gett upp allt under sista 10 minuterna. Lagen gick ut till vila med resultatet 1-1.
Andra halvlek startade som första. Milan styrde och skapade mest. Balotelli tog många fler löpningar än vanligt och han var nära att göra mål ett par gånger. Men det kändes som om det inte fungerade för Mario, som om han hamnat i någon svacka där ingenting fungerar. Dock så fick vi en frispark i 62″ minuten i bra läge, några meter utanför straffområdet. Balotelli slog den hårt och lågt förbi muren och in i mål, även om Målvakten fick bollen mot sitt hörn så kändes den omöjlig att rädda. Minuten efter detta målet så tacklades Balotelli ner på mittplan, eller rättare sagt så kom Tachtsidis mycket sent och sparkade ner Balotelli, rött kort direkt. Vilka sköna minuter, först ledningsmål sedan rött kort. Jag tänkte för mig själv att vi skulle köra över Catania, men nej. Catania tog över matchen direkt och pressade Milan in till eget mål, de var nära att sätta den flera gånger, Allegri skrek halsen ur sig medan jag svettades på soffan. Många jobbiga minuter gick och vi lyckades med lite tur att hålla ledningen och börja spela framåt. I 81″ minuten kom den, Kaká tog en 2007-löpning och det kändes som om alla andra bara joggade. Lång fram och för långt åt kanten så kändes det som om han hade förstört friläget, men nej han sköt den ur en halvomöjlig vinkel, rakt upp i taket och säkrade 3 viktiga poäng.
Vi ska inte vara alltför glada, Allegri ska inte vara alltför stolt. Vi måste göra det bättre än att ha det såhär darrigt in i slutet. Och jag undrar verkligen varför Allegri skrek på Emanuelson när han försökte lugna ner spelet med bara några minuter kvar?
FT: 1-3 #CataniaMilan
Kommentarer är stängda.