Ett utspelat Milan på San Paolo och spelarnas huvuden hänger lägre än någonsin. Vi supportrar känner det också. Sorgen, förtvivlan och smärtan.
Det gör ont när Mexes startar (som kapten dessutom) i matchen mellan Napoli och Milan, det gör ont när han i vanlig ordning tar lite för stora risker nära eget straffområde och det gör ont att se en så rent ut sagt dålig spelare i backlinjen överhuvudtaget.
Jag är säker på att man nästan kunde ta på förtvivlan som låg i luften på San Paolo igår. Efter Napolis andra mål måste det ha känts som att gå in i en vägg för de rödsvarta. Jag tror att de vill för mycket, och alla försöker rädda upp allt på egen hand. Det är därför det blir så rörigt, man har ingen egentlig spelidé som lag.
Att se en storklubb som Milan spela likt min lillebrors p-05 lag svider i ögonen. Det är med en svidande klump av sorg i bröstet som jag ser Napoli göra både ett, två och tre mål på ett helt maktlöst Milan igår.
Smärtan är nästan outhärdlig när man ser något man älskar något så högt falla samman. Man känner sig totalt hjälplös.
Att Seedorf motiverar och peppar spelarna på en helt annan nivå än vad Allegri kunde göra på slutet kan till och med en blind man se, men det går inte att förändra särskilt mycket på så kort tid som han hittills haft på sig. Det är helt logiskt men det gör ändå ont.
Det är dock galet och helt fantastiskt hur många hängivna fotbollssupportrar det finns världen över. Fotbollen förenar människor som inte ens känner varandra, men som älskar samma sak mer än något annat. Det är vackert, riktigt vackert.
Milans spel är inte vackert just nu men jag är fullkomligt övertygad om att det kommer en dag då vi är på toppen igen, vi måste bara ge det tid. Just nu är det som det är.
Ögonen svider och hjärtat gör en Balotelli – gråter en skvätt.
Kommentarer är stängda.