Idag är det den 9e mars. En dag efter att Milan förlorade mot Udinese, två dagar innan Milan spelar returmötet i CL mot Atlético de Madrid, och en vecka innan jag åker till Rom för att bo, leva och studera i ca. 2 månader. Blandade känslor vill jag lova.
Det tråkiga resultatet från gårdagen har bitit sig fast, nervositeten och förväntan inför matchen på tisdag spökar och alla känslor inför flytten har mest bara flutit ihop till en enda soppa, jag har ingen aning om vad jag känner.
Det finns dock en fråga som har hängt över mig sedan jag tog beslutet att åka – Hur kommer jag bli mottagen som svensk Milanista i Rom?
Jag har ingen aning om hur det där fungerar i Italien. I Sverige kan man utan problem bo i Örebro och hålla på AIK, det är inga konstigheter med det, men är det lika vanligt i Italien? Att jag dessutom kommer som svensk i Rom och håller på Milan istället för Roma eller Lazio…
Känslan jag har fått efter att ha besökt Italien ett par gånger är att italienarna inte ser oss svenskar som ”riktiga” supportrar. Att våra hjärtan inte är lika med och att vi inte förstår det djupa i att älska ett italienskt fotbollslag. Att jag dessutom har AC Milan intatuerat på baksidan av min högra arm, ovanför armbågen, blir ännu jobbigare för dem.
Den tatueringen har gett mig en del problem här hemma i Sverige med. Kommentarer som att tatueringen inte betyder någonting och att jag är korkad som tatuerar in ett fotbollslag har jag hört ett antal gånger. Den lilla tatueringen på sju bokstäver kan till och med dra igång en hel frågesport när jag möter Milanisti på krogen som råkar se den för första gången. Om jag t.ex inte minns vilket datum Sheva gjorde sitt första mål i den rödsvarta tröjan så är jag ingen riktig Milanista och tatueringen är ett skämt.
Det är så tråkigt att det är på det viset. Möter man en likasinnad (i det här fallet håller man på samma fotbollslag) främling så borde den spontana reaktionen vara positiv, men istället väljer folk ofta att starta någon slags tävling om vem som är mest hängiven supporter. Vad bestämmer egentligen hur stark din kärlek till klubben är? Du själv, ingen annan.
Det spelar ingen roll om du har hållit på samma fotbollslag i tre eller tio år, om du har två eller noll tatueringar för att hylla klubben, om du är tjej eller kille, om du har sett femtio eller tusen matcher, om du minns CL-vinsten 2007 eller inte. Ingen annan än du kan veta hur stark just din kärlek är.
En person i Sverige som upptäckte Milan för några år sedan och inte kan klubbens historia till punkt och pricka kan älska precis lika passionerat som en person som växt upp i Italien och följt klubben sedan barnsben. Ingen annan än du känner till exakt vilka känslor och vilken passion som finns mellan dig och den andra parten i en kärleksrelation. Oavsett om kärleken är till en fotbollsklubb, en vän, en älskare eller en mor. Du vet själv, ingen annan.
Jag hoppas verkligen att jag slipper möta fördomar när jag åker iväg nu, och om inte annat får jag se till att lära mig italienska så pass bra att jag kan förklara för tvivlarna att relationen till en klubb varierar från person till person, men kärleken är ändå densamma överallt.