Tomhet. Ilska. Och hopplöshet. Det är vad jag känner. Förutom att jag också känner mig vilseledd och lurad. Håller jag på en storklubb eller inte?
Jag har ingenting emot nederlag. Jag kan acceptera förluster och dåliga insatser. Det är en del av att vara supporter. Till och med när det gäller en storklubb. Men jag har väldigt svårt för när supportrar ska behöva leva i total ovisshet. Ska jag behöva ställa mig frågan om vi är vi en storklubb eller inte? Antingen så är vi det – eller så är vi det inte. Det spelar ingen roll. Jag älskar klubben lika mycket. Men utifrån svaret sätter jag upp hopp. Jag sätter upp mål som – “dit kan vi nå!” “Eller dit – men inte längre.”
En klok man, jag minns inte vem, sade en gång, – “Det är hoppet som förtär”. Det vill säga, det är inte alla misslyckanden eller alla hjärtskärande tillfällen som gör det jobbigt för en supporter. Det är hoppet!
Milan-fans sätter idag upp orimliga mål och hopp. Med all rätta. Vi är uppvuxna med dem. Vi är världens mest framgångsrika klubb. Men snart, mycket snart, är vi inte det längre – om inget revolutionerande sker. Vi tror och vi hoppas för mycket. Vi blir bara besvikna.
Vår klubb är just nu i kaos. Vi har en president som aldrig går på matcherna. Han säger att han bryr sig, men snackar mer än vad han visar. Vi har en sportchef som får jobba med små medel. Han fixar spelare gratis. På gott och ont. En del av dem gör bra ifrån sig, men många av dem är alibi-spelare. Vi är ett lag utan lagkänsla. Vi är inget kollektiv utan en grupp bestående av mediokra individualister. Det finns så många spelare i vårt lag som inte är värda en enda chans till. Skrämmande många. Vilka de är kan man alltid diskutera.
Nu är vår säsong slut. Vi har fyra raka förluster och ingenting att se fram emot. Inte heller något att spela för. Kanske bara vår heder och alternativt en plats i Europa League. För mig är det allvarligt talat skit samma. Jag kommer förmodligen sitta i min soffa och se varenda match av de elva som återstår – men engagemanget och glädjen känns dött. Och jag hoppas att dessa matcher flyger förbi.
Det hade dock känts bättre om vi hade haft en tydlig plan. Från ledningen till ner på planen. Saken är den – att vi vet inte ens vem som kommer äga Milan efter säsongen. Säljer Berlusconi klubben eller inte? Letar han investerare? Vem kommer att vara sportchef nästa säsong?
Man kan snacka om alla spelare som är på plan. Vilka som gör sitt jobb och vilka som inte gör det. Vilka som måste bort och vilka som måste in. Men den största frågan ligger inte på den gröna gräsplätten utan högst upp i ledningen. Vilka ska bort?
Jag tänker redovisa hur jag känner för saken.
Det som händer just nu får inte fortgå. Det är oacceptabelt. Antingen så säljer Berlusconi klubben eller så får han leta med ljus och lykta för en rik investerare. Visst, vi ska vara tacksamma. Så in i helvete, för det han har gjort för Milan. Utan honom hade vi inte varit någonting. Men det är ohållbart att ha en president som lever i det förflutna. Vi behöver en ledare som finns här och nu för oss. Som med tillförsikt kan se in i framtiden. Han har ett val nu. Han kan rädda sin relation till fansen, han kan rädda en klubb i förfall och släppa sin självgodhet för en stund. Istället för att leka martyr.
Jag vill se en tidsplan. “Så här vill vi ha det. Där vill vi vara om fem år! Dessa spelare kommer att ingå. Så här mycket pengar har vi att röra oss på. Vi tror på det här projektet.”
Jag vill inte höra mer bortförklaringar. Jag vill inte leva med mer falskt hopp. Jag vill inte behöva skämmas mer. Säg hur det är istället! Lev inte under någon täckmantel. Hur mycket pengar har vi? Vad kan vi hoppas på i framtiden?
Vi är värda ett svar.
Lev väl alla!
#ForzaMilan
Twitter: AdamAstrand
***
PS. Jag älskar Kaká. Den ende spelaren idag med ett helt och rent rödsvart hjärta!