Milano är rödsvart. Så lyder rubriken och så är fallet. Igår rev De Jong ner hela mittfältet, tog allt som kom i hans väg och tog ner Inter på jorden.
Det går inte att undvika att vara kär i fotbollsspelaren De Jong. Mycket av den här säsongen har handlat om bland annat Allegri, Matri, Kaka, Balotelli och inte minst Seedorf. Medan strålkastarna har riktats åt andra håll, i riktning mot de som ska göra det extra har han stått stadigt på sin plats. Jobbat för den, kämpat för laget och igår fick han den bästa av alla priser. Han blev vår oväntade derbyhjälte och kommer för evigt bli ihågkommen för det. Kanske är det en mild klyscha att säga att man saknar ord, kanske är det så att jag väljer att ta lätta vägen ut, kanske är det helt enkelt sanningen. Jag saknar ord för att uttrycka mig om De Jong.
För ungefär ett år sedan skrev jag ett spelarporträtt om De Jong. Den har försvunnit i arkiven och jag var tvungen att googla fram min egen text. Texten döptes till “den mänskliga gräsklipparen”. I skrivandets gång minns jag att lärde mig en annan sida av De Jong. På plan är han hänsynslös och bestämd. Det är lätt att tro att han får röda kort var tredje match. Så är inte fallet, tvärtom, han har bara fått ett rött kort i karriären. Turligt nog fick han inget rött kort för sparken som skulle få självaste Jackie Chan att gå bananas på Xabi Alonso i VM 2010. Jag lärde mig att han har en historia som har format honom till den han är. Han är ingen Kaka som har haft det bra under sin uppväxt. Han är ingen Balotelli som fortfarande är ärrad för sin barndom. Han är Nigel De Jong och han har lagt stenarna för sin egen väg.
När jag var på San Siro ville jag köpa De Jongs tröja. Anledningen är enkel. När ni är på plats kommer ni förstå mig mycket bättre. Han har en speciell aura runt sig. Den sprider säkerhet och grinta, en anda som smittar av sig och en anda som behövs i alla lag. Komiskt nog tog vissa av mina gener över, jag snålade mig ur köpet. Idag ångrar jag mig. Jag minns när De Jong skrev på för Milan sommaren 2012 och när han tog sina första steg på Milanello. Jag hade sett honom spela i Manchester City och var lyrisk över köpet. Han gjorde ingen missnöjd och är än idag inne på samma hjulspår.
Mycket av debatten om De Jong har handlat om huruvida han och Montolivo kan samarbeta eller inte på ett innermittfält. Ni har säkert hört argumenten och ni har säkert tagit er ställning. Faktumet kvarstår, när alla har svikit har han briljerat. Texten jag skrev om De Jong avslutades på följande vis:
De jongs öde hade kunnat sluta på ett annat sätt. Ett öde som stavas mer som missöde. Istället blev hans öde fotbollen. En bättre väg att gå. Personligen är det en fröjd att se De Jong spela och jag saknar honom, jag läntar redan efter hans comeback. För när han är tillbaka får han justera San Siros gräs, det behövs, fråga Barcelona
När jag ser tillbaka på texten idag inser jag två saker. Det första, jag borde ha skrivit en bättre text. Det andra, De Jong förtjänar kaptensbindeln efter Montolivo och Kaka. Vår nummer 34 har allt en ledare ska ha. Han visar vägen, han håller sig till den och slutligen, det finns inget slutligen. Sagan fortsätter och det lyckliga slutet får vänta.
***
Spelarporträttet finner ni här. Varning för nybörjarmisstag.
Come al solito, forza Milan!
Twitter: @abassalali